Tomas Jacobsson:
Morfin.
Wahlström & Widstrand
Huvudpersonen Ian och hans tjej Isabel, i Tomas Jacobssons debutbok, är båda
trettio år, bor i Stockholm och besitter de mest eftertraktade posterna inom
medieindustrin. De är snygga, smarta och rika, men framförallt är de extremt
flashiga. Ian avskyr alla utanför Stockholms innerstad och skulle helst vilja
bygga en modemur runt staden, omringad av Helmut Lang-klädda väktare, som skulle
hindra alla fula människor från att komma in.
Trots att Morfin stundtals med fördel ironiserar över en ung,
karriärslysten Stockholmselit – Ian älskar Isabel, fast mest älskar han henne i
Gucci-trosor – är det omöjligt att sätta fingret på bokens egentliga budskap.
Avsikten tycks vara att kritiskt granska Stockholm under Internetbombens
sistatickande dagar, men detta syfte grusas ganska snart då Jacobsson aldrig tar
ställning, utan nyanslöst riktar sparkar och slag mot det mesta i samhället utan
att motivera varför. Spray och Bonniers förlöjligas i samma takt som SVT:s
hallåor anklagas för att vara tråkiga svärmorsdrömmar från Skövde. Ian och
Isabel har dessutom som enda människor i Stockholm begåvats med egenskaper som
innebär att de kan se igenom den hycklande medievärlden, samma värld som föder
dem och som de passionerat njuter av. Uppenbarligen finns här ett problem, som
även torde vara Jacobssons största; kritik och sympati tycks hålla varandra
alltför hårt i hand.
Jag vill gärna tro att Morfin är avsedd att spegla något mer
djupgående än Darlingredaktionens klädgarderob, något lite mer tänkvärt eller
medryckande. Visserligen kan boken sägas vara en studie i hur man på bästa sätt
tar tillvara på vardagen och varandra, vare sig det handlar om att ta morfin
eller att storhandla på Prisextra. Men att Ian och Isabel tar hand om sin
treårige son tillsammans och att Ian dessutom har magcancer räcker inte för att
göra dessa stereotypa karaktärer mer mänskliga.
Det hela känns istället som ett desperat försök från Jacobssons sida att pressa
in lite moral i sin annars föga inspirerande roman. Formuleringar som “den
blonde skådespelaren Bengt från skilda världar” är allmänt fantasidödande, och
man kan inget annat än att ställa sig frågande inför romanens fullkomliga
kavalkad av namngivna märkeskläder och prylar. Som om inte detta vore nog dränks
bokens dialoger av ord som “typ” “jävla” och “fucked”, som i längden, om inte
annat, blir väldigt tröttsamt.
Inte heller romanens “fria” form á la Ulf Lundell känns särskilt
övertygande. För många “och” i för långa meningar gör språket alltför
välkomponerat för att känslan av spontanitet skall infinna sig. Att dessutom
romaner som behandlar ett samhälle i högt tempo nödvändigtvis måste ha ett språk
i samma tempo tycks vara en falsk föreställning som Jacobsson arbetat efter.
När jag har läst klart Morfin kan jag inte annat än känna mig mätt. Lika
mätt som man gör efter att ha ögnat igenom en skrikig annonsbilaga fylld av
Coca- cola Lights senaste reklamkampanj.
