LEDAREN
För vissa verkar debatter vara ett skyttegravskrig där de stundtals sticker upp
näsan och avfyrar några mer eller mindre väl valda argument.
Men i mitt tycke är det en både meningslös och feg strategi.
Under min tid som Lundagårdsredaktör har vi aldrig fått så mycket märklig
läsarrespons som under den senaste månadens debatt kring Toddyspexet.
Det har varit anonyma fyllesamtal på telefonsvararen, anonyma mejl, ironiska
blombuketter, signerade mejl som ”vägrar sjunka så lågt” som att gå i offentligt
svaromål på Lundagårds debattsidor för att vi på något diffust sätt skulle
förvränga de argument som man vill föra fram.
Vi har också fått tokroliga brev skrivna med vänsterhanden från ”Margerita
Winberg” som tackar mig som redaktör för att jag för en kamp mot patriarkatet
och allt som är roligt och folkkärt.
Ryktesvägen har jag fått höra att någon har ringt till Studentsångarna och sökt
in till denna manskör i mitt namn.
Detta på grund av att vi har huserat en debatt om Toddyspexet och dess enkönade
scen.
Sammanfattningsvis är det glädjande. Lundagård finns till för att husera
debatter och för att ge utrymme åt ifrågasättande.
Men ett allvarligt problem i det här fallet är att diskussionen har handlat om
att argumenten inte behöver offentlighetens ljus. Toddyspexarna upprör sig över
att deras arbetsro störs. De blir förbannade över att någon ifrågasätter
principer och prövar grunden för traditioner.
Som en bekant sa: de inblandade beter sig som om det vore Camp
David-överläggningar där yttersta diskretion krävs, och inte ett kårspex.
Och precis så är det.
I vanliga fall tar spexarhumoristerna allt med en ironisk klackspark. Men att ta
sin egen verksamhet med en distanserande nypa salt verkar vara omöjligt.
Istället råder blodigt allvar i skyttegravarna.
Spexarna är ledsna över att de inte fick svara i samma nummer av Lundagård som
den första debattartikeln skrevs. De tycker att vi är elaka och konspiratoriska,
och de tror att vi inte vill att de ska få lägga fram sina argument.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: vi har inte som praxis att allt
ska bemötas i samma nummer.
Och allvarligt talat: hur många tror att DN:s debattredaktör Mats Bergstrand
ringer till alla som blir kritiserade på debattplats och beklagar sorgen?
Dessutom är det långt ifrån uppenbart vem udden i Kajsa Palmkvists första
debattartikel var riktad mot. Mycket av kritiken bottnar ju i att Toddy är ett
spex som Medicinska föreningen ytterst ansvarar för.
Lundagårds debattsidor finns inte till för att få folk att må bra.
Kombattanterna får själva finna ord, kraft och mod till att krypa upp ur
skyttegravarna och ta en offentlig diskussion istället för att göra det
icke-publikt, ”ironiskt” eller anonymt.
Det tycker jag att man kan kräva av vuxna som tränar sig i konsten att
ifrågasätta både sig själv och andra på universitetet.
Men det kanske bara är jag som inte är tillräckligt inskolad i den lundensiska
humorn.
