Eva Ström: Revbensstäderna. Dikter. Bonniers.
Eva Ström skriver poesi där mörkret lurar under skönheten och läsaren tvingas
till medverkan.
Läsningen av Revbensstäderna för mig i väg i en rörelse från den personligt
intima erfarenheten till mörkt färgade gemensamma erfarenheter av tillvaron.
Emellanåt faller en närmast dystopisk slöja över allt vad som i världen händer,
och behovet av upplysning, och för den delen också räddning, måste till slut
tillgodoses på något sätt: Johann Sebastian Bach är min vän den bäste /…/
Allt kan du, allt vill du, allt fördrar du, förbarma dig över bloddoften, över
Damilola och Kursk, /…/ förbarma dig över människohjärnorna som
bara blir större och större och nu kopplas ihop till ett enda stort autistiskt
vackert bärbart aggregat.
Det här är en dikt som uttryckligen rör sig ute i samhället och
registerar sakernas tillstånd och spelar ut platser, namn och citerade passager
mot varandra. Dessa allusioner och syftningar myllrar i bakgrunden och kräver –
för att dikterna ska komma till sin fulla rätt – läsarens benägna medverkan. Eva
Ström skriver inte en poesi med vad som man kan kalla för ett ”direkt tilltal”;
nej, hennes dikter för ett samtal med andra poeter, andra verk och med nutida
och dåtida händelser. Och alltså också med läsaren – som låter sin egen kännedom
och förståelse fylla ut tomrummen.
Med hjälp av en poetisk metod som på ett detaljplan nästan kan beskrivas
i ordalag av tes, antites och syntes; tillsynes väsensskilda sammanhang paras
ihop – gärna i form av kompakta prosalyriska block eller staccatoskapande dikter
bestående av tvåradiga strofer – står död och liv och högt och lågt öga mot öga
i Ströms dikter.
På den ena sidan står 1700-talspoeten William Blake med A flower was offer’d
to me / Such a flower as May never bore och I went into the Garden of Love / And
saw what I never had seen. På den andra blir den tioårige pojken Damilola
Taylor attackerad av ett tonårsgäng, som skär av hans artär med en trasig flaska
och lämnar honom att förblöda i ett trapphus. Vad är ”gott” och vad är ”ont”?
”Tillåtet” och ”förbjudet”? När Eva Ström i dikten Rovdjurstestamente skriver
att berguven inte behöver vårt ”nya testamente” och hur han störtade mot
vildkaninen / som fångades och skrek // alltsammans ändamålsenligt underbart /
skriket, klorna och flykten, läser jag det som en icke-värderande och
grundläggande
instinkt som inte kan beskrivas i termer av ”gott” och ”ont”, utan som i och med
att den följer sin natur är fulländad och ändamålsenlig. Men också en instinkt
som inte blir lika okomplicerad när den förekommer hos människan.
Hos människan ställs instinkten mot kontrollen, mot sociala koder;
ursprunget ställs mot förfiningen, mot det ”civiliserade”. — Hur ser skönheten,
det vackra, egentligen ut?
Jag skulle nog inte vilja påstå att Eva Ströms poesi äger en omedelbar skönhet,
snarare finns där en stark inneboende vilja att förmedla ett slags existensiella
villkor, som i det följande, där mörkret vilar under skönheten, kaos är granne
med Gud och det djuriska ursprungsackordet pockar på uppmärksamhet:
Pedofilen längtar efter pärlemornacken / han säger: / Jag fick min drift av
Gud / alltså måste Gud vara i min drift /…/ Gud trängde in i min ännu
outvecklade / pojkkropp / så fick jag min drift / denna pärlemordrift / som
skimrar som min utgjutna sperma / inför barnet.
