Red: Karin Ådahl, Suzanne Unge Sörling & Viveca Wessel
Sverige och den islamiska världen: Ett svenskt kulturarv. Wahlström & Widstrand,
2002.
I ett medieklimat präglat av terrorhets, hedersmord och sedvanlig demonisering
av ”den Andre” finns ett projekt vars syfte är att skildra Sveriges historiska
kontakter med den muslimska världen. I en dekorativ coffee table-bok visas
Sveriges syn på den islamiska kulturen genom tiderna.
Medelhavsmuseet tog initiativ till projektet 1998 och fick med sig tjugofyra
svenska museer, bibliotek och arkiv. Resultaten presenteras i en ståtlig, rikt
illustrerad volym där sakkunniga forskare lotsar oss fram genom museernas och
arkivens gömmor. Läsaren kanske känner till de arabiska silvermynt som
vikingarna förde med sig från sina handelsresor i österled, och har ett vagt
minne av skrönor om Karl XII:s vistelse i Turkiet. Ändå är man knappt förberedd
på den mångfald av föremål, urkunder och dokument som vittnar om svenskars
seglivade intresse för den muslimska världen. Intresset är ibland romantiserat,
som i de tavlor 1800-talets konstnärer målade under sina resor i Orienten. Det
är ingen slump att omslaget till den svenska utgåvan av Edward Saids Orientalism
pryds av en målning av Anders Zorn.
I andra sammanhang är intresset krasst politiskt. Redan Karl XII: s farfar, Karl
X Gustaf, skickade diplomatiska sändebud till Konstantinopel för att förhandla
med den osmanske sultanen om en allians mot Ryssland. Sonsonen å sin sida
uttnyttjade sultanens gästfrihet och politiska välvilja i fem år för att vila ut
sig efter strapatsrika strider mot tsar Peter den Store.
De mest fascinerande föremålen är ofta de vackraste – och mest praktiska: några
arabiska astrolabier från Sjöhistoriska Museet vittnar om hantverkskonst och
mångsidig kunskap om astronomi och navigering. En mystisk rökelsebrännare i
brons, upphittad i en skog i Gästrikland, kom förmodligen med vikingar och
köpmän till Sverige från norra Iran före 1000-talet. Tusen år senare tog
hemvändande missionärer med sig sedlarfrån ryska Östturkestan – sedlar vävda i
siden.
Ett utmärkt sätt att testa ett sådant detaljrikt verk är att leta upp ledtrådar
om sin egen favoritminoritet. En del av min egen släkt är finska tatarer och av
egen erfarenhet kan jag intyga att tatarerna är ett så gott som okänt folkslag
bland dagens svenskar. Vem kunde ha gissat att den första muslimska församlingen
på svensk mark grundades år 1949 av invandrade finska och estniska tatarer?
Redan på 1500- och 1600-talen hade det svenska hovet täta kontakter med
tatarkhanaten, som låg i kläm mellan Polen, Ryssland och Turkiet. På
Livrustkammaren kan man beskåda en spetsnäbbad och rikt dekorerad tatarisk
stövel, en present från krimtatarernas khan till Johan III, samt många andra
gåvor från dessa hoppfulla allierade. Tyvärr har det smugit sig in en miss i
texten: tatarerna påstås vara ett mongolfolk, när det i själva verket rör sig om
ett turkfolk, förvisso med saligt blandad bakgrund.
Eftersom utgångspunkten är de svenska samlingarna, känns det ibland lite dammigt
med alla gamla föremål. Man saknar också de "äkta" turkarna och araberna bakom
alla märkliga porträtt och fantastiska reseskildringar. Det är ingen lättsmält
bok, men njuter man av museibesök och arkivrundor är trehundrasjuttioen sidor
inte en rad för långt.
