Micke Berg:
Naxos svarta nätter.
Kartago Förlag.
Jakten på äkthet – och sig själv – långt från charterorten blir i poesi- och
fotoboken Naxos svarta nätter aldrig mer spännande än en strandförsäljares
monotona utrop.
Ingen vill vara turist. Ingen av oss vill vara den där rödbrända personen som
fotograferar kända monument och köper dyr glass i hotellets bottenvåning. Alla
vill vi vill vi vara den som ser lite längre, bortom charterorternas blinkande
neonljus.
Resultatet snarlikt
När denna dröm om äkthet går längre än utflykter till landsbygden utanför
resmålets centralort och också präntas ner i en bok blir resultatet ironiskt nog
ofta snarlikt. Micke Bergs senaste bok Naxos svarta nätter med fotografier och
dikter är inget undantag. Vi har sett det förut och vi kommer garanterat att få
se det igen – svartvita fotografier med allvarsamma ansikten som frånvarande
stirrar mot kameralinsen. Allra helst gamla människor och barn, livets födelse
och slut fångat av människan som ser. Hela boken tycks skrika att även
konstnären (till skillnad från turisten) föds just där, i steget bort från den
svettiga strandpromenaden med T-shirtförsäljare och felstavade menyer på vilket
språk som helst. Att sedan resultatet av detta inbillade ställningstagande är
både tråkigt och förutsägbart verkar sakna betydelse.
Kronan på verket i Bergs odyssé i självrannsakan är, även det föga förvånande,
en kvinna. En inhemsk kvinna, svår och vacker, med bar rygg och utsläppt hår.
Kvinnan som konstnärens älskarinna blir den yttersta bekräftelsen på äkthet.
Icke att jämföra med turisten som raggar upp den snygga tjejen i baren. För nu
snackar vi stenhus och kalla nätter. Vemod och passion som vapen i jakten efter
sig själv.
Om det går – och det gör det när det gäller Naxos svarta nätter – kläms dessutom
konstnärens egna barn in i bilden mellan gamla gummor i hucklen och vitkalkade
stenväggar. Som ett försök att fördjupa den förutsägbara bilden.
Bergs fotografier är en svartvit kopia av Apollos sommarkatalog. Till råga på
allt en blädderovänlig sådan, då bokens halvhårda pärmar gör det mycket svårt
att ta till sig fotografiernas heluppslag. Och de små poemen som godtyckligt
svävar mellan fotografierna kan inte anses som annat än väldigt ointressanta.
För hur medryckande är?:
”En norsk familj dök upp. Nyanlända, bleka, glada över värmen. Deras son, en
smal femåring sprang omkring i vattenbrynet. Jag somnade nästan in, hörde vinden
ryta och donutsförsäljarens entoniga röst: donuts, donuts…”
Äktheten försvann
Jag vet inte ens om det är skrattretande att Berg inte överraskar mer än
donutsförsäljarens monotona utrop. Klart är i alla fall att den eftersökta äkta
känslan försvann. Om det var bland slitna husfasader i motljus eller brunbrända
fötter i närbild är svårt att avgöra.
