a. somebody, strijen, holland är den kryptiska titeln på en fotoutställning, som
har visats under december och januari på Galleri Magnus Åklundh i Malmö. Titeln
hamnar i ett klarare ljus om man vet att ”a” står för Anton.
Strijen är namnet på en by i Holland där denne Anton föddes 1955 och bodde tills
han var elva år gammal. Än klarare blir bilden om man adderar det faktum att
Anton heter Corbijn i efternamn och att han har porträtterat de flesta av dagens
– och gårdagens – mest namnkunniga rockartister: U2, R.E.M. Depeche Mode,
Rolling Stones, David Bowie, Elvis Costello, Kurt Cobain och Johnny Rotten är
bara ett fåtal av de som han har fäst på bild.
I december besökte Corbijn en studentafton på Akademiska Föreningen i Lund –
hans enda offentliga framträdande i Sverige i samband med sin nya utställning.
Med utgångspunkt från sina bilder berättade han om bakgrunden till sitt val att
bli fotograf.
– Jag tror att det ofta är mer eller mindre tillfälliga omständigheter som är
avgörande för de val man gör i livet. Min far var präst och som pojke ville jag
bli missionär, men när jag fick se på TV hur en missionär blev uppäten ändrade
jag mina planer, berättar Anton Corbijn torrt.
Hans enda egentliga intresse under de tidigaste åren var att lyssna på musik.
Intresset var så stort att han som tioåring gick till en konsert för att försöka
fånga en del av musiken genom att fotografera bandet som spelade. Han skickade
sedan in fotot till en tidning, fick det publicerat och förstod att det här med
att fotografera var någonting som man kunde ägna sig åt.
– Motivationen till mitt fotograferande är, och har alltid varit, musiken. Och
eftersom jag var blyg så såg jag även fotograferandet som en möjlighet att
träffa folk, säger han.
Till att börja med använde han sig endast av en handhållen 35 millimeters
kamera, och han tog bara bilder i svartvitt med hjälp av befintligt ljus. Den
här svartvita perioden sträckte sig från 1972 till slutet av 80-talet. En berömd
bild från den tiden är den på Elvis Costello liggande med sin gitarr på sängen i
ett minimalt hotellrum i Amsterdam 1976.
Den främsta anledningen till att Corbijn 1979 flyttade till London (där han
fortfarande bor) var det engelska bandet Joy Division.
– Det var mitt absoluta favoritband och största inspirationskälla, säger han.
Det var också vid den här tiden som han för första gången tyckte sig kunna ta
”bilden som han hade i huvudet”, att kunna omvandla bildidén till ett färdigt
foto.
Förutom otaliga utställningar och knappa tiotalet fotoböcker bakom sig, har
Anton Corbijn hunnit med att regissera en ansenlig mängd musikvideor. Hans många
videor för gruppen Depeche Mode har fungerat som stilbildare för mer än en
musikvideoregissör. Att regisserandet har krävt en annan typ av
tillvägagångssätt än när man är ute och tar bilder på egen hand har Corbijn fått
erfara. Och det tillsammans med bytet av kamera från 35 mm till Hasselblad i
skiftet mellan 80- och 90-tal, öppnade nya sätt för honom att komponera bilder
på. Bilderna i boken Star Trek från 1996 vittnar om detta. Det svartvita har här
fått sällskap av bruna toner och medveten ljussättning, i form av en teknik som
Corbijn kallar för ”lithprinting”.
Boken blev mycket framgångsrik och många har försökt att ta bilder i samma anda,
något som gjorde att han till nästa bok, 33 Still Lives (1999) återigen ändrade
utseendet på sina bilder; nu var tanken att fotografierna skulle se ut som
dokumentära paparazzibilder av kända personer, något han kallar för ”fake
documentary on celebrity”
– Jag ville att bilderna skulle se ut som stillbilder ur en film som inte finns,
säger Anton Corbijn, och förklarar vidare:
– Att med endast några minuter till förfogande knäppa av en bild, med blixt, när
Clint Eastwood befinner sig mellan två tagningar på en filminspelningsplats,
eller i det ögonblick när Robert DeNiro tar sig en kopp kaffe. En stark bild i
denna serie poträtterar den rullstolsbunde vetenskapsmannen Stephen Hawking på
ett annorlunda sätt: Borta är fokuset på rullstolen – i stället ser man Hawkings
huvud och ansikte och iförd spegelglasögon, i vilka lampor reflekteras som
planeter. Corbijn har här lagt tyngden på de inre förutsättningarna och inte de
yttre.
Anton Corbijn menar att alla hans foton är ett slags visuella dokument av hans
liv och i hans nu aktuella projekt, a. somebody, strijen, holland, blir detta
tydligt. Han har besökt sin födelseort Strijen för att återkomma till sin
uppväxtmiljö och undersöka hur den har påverkat hans sätt att fototgrafera.
Corbijn har tagit bilder på sig själv utklädd till olika, numera döda,
musikpersonligheter på de olika platser han rörde sig som barn. Bilderna har
titlar som a. curtis, a. lennon, a. presley och a. marley. ”a”. står för Anton
och efternamnen behöver väl ingen närmare presentation. På flera av bilderna är
Corbijn förvirrande lik de olika förlagorna och förutom den uppenbart
underhållande aspekten av det hela berättar bilderna något ytterligare. I
bakgrunden av bilden där Corbijn poserar som Lennon i trädgården till sitt
barndomshem, syns även den kyrka som hans far predikade i – och cirkeln blir på
något sätt sluten: Den vuxne Anton har återvänt som a. somebody till
uppväxtårens religiösa omgivningar.
Corbijn som videoregissör
Min första kontakt med Anton Corbijn var av det revolutionerande slaget (utan att jag då visste vem han var): Det var tidig höst 1987 och alldeles i början av MTVs introduktion i Sverige.
Mina stora musikaliska förebilder, Depeche Mode, hade släppt albumet Music for
the masses med den fortfarande alldeles formidabla singeln Never let me down
again. MTV stod för det mesta på i bakgrunden utan att jag tog någon större
notis om bildflödet, men mitt bland allt detta snabba klippande och zoomande
visades gång på gång en fyra minuter lång historia i svartvitt (!), där en man i
långa tagningar åkte på vägar genom vidsträckta åkrar och fält – allt
ackompanjerat av det ultimata soundtracket: Never let me down again!
Jag håller fortfarande denna video av Anton Corbijns som en de bästa som gjorts,
och det mycket beroende på några lyckliga sammanträffanden beträffande Corbijns
speciella förmåga att läsa Martin Gores (låtskrivaren i Depeche Mode) texter:
Corbijns erfarenhet av uppväxten i en prästfamilj, tillsammans med Gores
mångtydiga och psykologiserande texter om sexualitet, religion, maktförhållanden
och frigörelse, gör hans filmer till Depeche Modes låtar till fascinerande och
pregnanta uttryck för de underliggande strömmarna i texten och musiken.
Corbijn har gjort videor till grupper som Nirvana, U2, Bryan Adams, Mercury Rev
och Roxette – och han har numera ett 60-tal produktioner på sitt samvete – men
det är i samarbetet med Depeche Mode som hans bildmässiga och stilistiska
tänkande kommer till sin fulla rätt.
