1968 försåg han studentrevolten med vänsterlitteratur från sitt förlag i Lund. I
dag är han legendarisk som rödsvart förläggare med en utgivning på över 850
böcker med allt från texter av Ulrike Meinhof till nazistbiografier. Sveriges
mest extreme kämpe för yttrandefrihet, Bo Cavefors, utmanar fortfarande
dubbelmoralen.
Den 22 mars öppnar Ystads konstmuseum utställning om bland annat hans tidning
Svarta Fanor. Det är en installation som upprört. När samma material skulle
visas i Umeå i november förra året stängde kommunens konstintendent
utställningen innan den ens hunnit öppna. De homoerotiska bilderna och de
svarta, explosiva rubrikerna provocerade – för mycket .
Cavefors säger att han kallats det mesta. Från niggerlover och fascist till
kommunist. Han är bisexuell, troende katolik samtidigt som han starkt anknyts
till den vänstervåg som sköljde över landet mot slutet 1960-talet.
– Studentrevolten hade en stor betydelse. Tankar och idéer från många olika håll
prövades och gavs utrymme. Framförallt satte man fingret på problem, saker som
tidigare hade sopats under mattan.
Tycker du 68-generationen lyckats förvalta sitt arv?
– Generellt sett måste jag säga nej. Idag sitter de som professorer,
byrådirektörer eller som redaktörer i Stenbecksfären. Det är det tragiska med
68-generationen – att för dem blev det en karriärplattform. Det är mänskligt men
tråkigt.
Är du besviken?
– Besviken är fel ord. Det är intressant att iaktta. Man föll på eget grepp,
bland annat genom att man var så totalt emot allt.
Det är en kall, klar vinterförmiddag på ett konditori i närheten av triangeln i
Malmö. Bo Cavefors fortsätter – han pratar om hur vänstern snabbt blev alltmer
dogmatisk.
– Det var ett jävla tjafsande. Till slut fanns det bara en massa olika ”r” inom
parantes efter alla dessa parti- och organisationsbeteckningar. Det blev lite
löjligt. Gav man ut den ena boken protesterade en grupp och gav man ut en annan
bok protesterade någon annan.
Först här märks ett stråk av besvikelse hos Bo Cavefors. Det handlar om
vänsterns ansvar för det fria ordet.
– De förstod aldrig vikten, betydelsen av tryckfriheten. De var ointresserade.
Man måste ha den viljan.
Och dagens vänster karaktäriserar Bo Cavefors som ”småborgerligt reaktionär”.
Han återkommer hela tiden till vikten av att förbli fri från inflytande utifrån.
För att behålla sin trovärdighet ska Bo Cavefors inte kunna knytas till någon
politisk organisation. Han har aldrig röstat.
– Man får inte korrumpera sig. För mig har det nästan blivit ett självändamål.
Jag gav ut Kim Il Sung och blev bjuden till Nordkorea men tackade nej. Gav ut
Mao och blev bjuden till Kina men tackade nej, och så vidare. Alla som sysslar
med ord måste stå vid sidan av makten. Hur ska man annars få respekt för det man
gör?
Bra kompott
Det var för drygt fyrtio år sedan han kom till Lund och började ge ut
litteratur.
Mellan 1959 och 1979 drev han bokförlaget Bo Cavefors. Förlaget gav ut både
skönlitteratur och politiska skrifter som aldrig tidigare tryckts i Sverige.
Vad är du mest stolt över att ha gett ut?
– När man ser tillbaka på det kan jag tycka att det var en bra kompott av
skönlitteratur, politisk litteratur och böcker om konst. Men jag tycker att den
afrikanska skönlitteraturen var speciellt viktig.
Just den afrikanska skönlitteraturen är något Bo Cavefors verkar vilja betona.
– Några av de första böcker jag gav ut var skrivna av afrikanska författare
eller handlade om Afrika. Ett exempel är 7 algeriska studenters vittnesmål om
tortyren i Frankrike. Senare kom författare som Soyinka och Ousmane. Afrikanska
författare har inte kommit ut på samma sätt sedan dess.
Andra exempel på litteratur som inte publicerades i Sverige innan Cavefors
startade förlaget 1959 är dramatik, till exempel Shelagh Delaneys pjäs Doft av
honung, Brendan Behans båda pjäser Gisslan och Den dödsdömde som handlar om IRA
och politisk litteratur som böcker av Marx och Althusser.
Dubbelmoral upprör
När utställningen över hans samlade bok- och tidningsutgivning censurerades, var
orsaken framförallt de erotiska bilderna från tidningen Svarta Fanor, som gavs
ut under början och mitten av 90-talet. Tidningen, som fortfarande distibueras
via e-post, rör sig ofta på sexuellt territorium
En av fotografen Mapplethorpes bilder i pappersupplagan av tidningen visar två
män som har oralsex.
– För mig är det fullständigt ofattbart att man vill förbjuda det. Om det
istället hade varit en bild som visar någon som splittrar någon annans skalle
med en pistol hade det inte väckt samma reaktion. Den dubbelmoralen är något som
verkligen upprör mig.
Men det finns heliga kor även för Bo Cavefors. För några år sedan orsakade
utställningen Ecce Homo starka protester när den skulle visas i Uppsala
Domkyrka. Bland annat framställdes Jesus som homosexuell genom ganska explicita
fotografier.
– Där reagerar jag mot att man ställde ut i Uppsala Domkyrka. Man måste trots
allt bibehålla någon sorts respekt för människors platser för tro och deras
frihet. Något förenklat så går man till exempel inte in på VPK:s partikontor och
bedriver moderatpropaganda. Ecce Homo-bilderna som sådana var helt harmlösa.
Dessutom osensuella.
Men, invänder Bo Cavefors, den katolska kyrkan har präglat vårt mansideal i över
2000 år och i konsekvensens namn, säger han, skulle man i så fall vara tvungen
att stänga och låsa dörren till sixtinska kapellet.
– Hittills har det gått bra – så varför reagera på bilder av nakna män idag? Jag
förstår inte hur man kan se på alla de katolska mansbilder som gjorts under
årens lopp och samtidigt reagera på de fotografier som jag tryckt i Svarta
Fanor.
Färgen svart är hämtad från katolicismens begravningsceremoni men kan också
förklara Bo Cavefors politiska hemvist. Två ytterligheter, kan tyckas. För Bo
Cavefors var hans katolska tro bara svår att handskas med under ett tiotal år i
Lund på sextio- och sjuttiotalet. När han var som mest radikal.
– Jag sparkade bakut när jag var 26 och gick inte i kyrkan på ett decennium.
Samtidigt säger Bo Cavefors att hans syn på politik inte förändrats nämnvärt
under årens lopp.
– Jag tror på och tycker samma saker idag som när jag var tonåring. I den
bemärkelsen är jag nog väldigt konservativ.
Frihet under ansvar
Katolicismen kommer från hans ungdomsår på en jesuitskola i London. Det var en
kreativ miljö. Innanför jesuitskolans väggar rymdes såväl frihet som disciplin.
– Jag var 13 år då jag kom till London. På ett sätt fanns det en total frihet.
Men man fick ta ansvar för den friheten. Jesuitpedagogiken är samtidigt mycket
krävande och mycket fri, vi fick ägna oss mycket åt teater och sport jämsides
med en klassiskt inriktad läroplan. Det var en oerhört kreativ miljö men också
sträng med bikter och mässor.
Den där tvetydigheten, frihet kontra disciplin, är kanske något som präglat Bo
Cavefors. Han förespråkar inga enkla lösningar, deklarerar inte gällt sin
ståndpunkt men verkar samtidigt ganska konsekvent. Fast logiken är aldrig
självklar. Det finns alltid minst två tolkningsmöjligheter.
Den svarta färgen kopplar Cavefors ihop med anarkism. Och anarkismen anknyter
han till demokratin.
– Det handlar om att låta olika viljor blomma ut. För mig är demokrati ett
förhållningssätt, ett sätt att vara. En anarkist är en god demokrat. Man blir
inte demokrat bara därför att man är medlem av eller röstar på ett parti som
säger sig vara demokratiskt. Det är viktigt att komma ihåg att
tryckfrihetsförordningen skrevs före demokratin infördes.
På samma gång menar Bo Cavefors att han inte nått fram till sin människosyn
genom politiken.
– Synen på människan går inte att definiera i politiska termer, säger han.
1979 trängdes Bo Cavefors bort från den svenska bokmarknaden. En passage i
pressreleasen till hans utställning på Färgfabriken i Stockholm, som inte
skrivits av Bo Cavefors utan av de som gjort utställningen, Leif Elggren och
Kent Tankred, andas viss bitterhet:
”1979 raserades dock detta arbete [Bo Cavefors bokutgivning] av den dåtida
svenska byråkratin, av en svensk osäkerhet om hur man värderar det egna och det
unika här i landet: ett hårt slag för den svenska kulturen och ett hårt slag för
Bo Cavefors.”
Hur ser marknaden för det fria ordet ut idag?
– Numera rör man sig på ganska ofarliga plan. Sverige har blivit konformt, mer
enahanda. Trots att det finns hur mycket utländsk litteratur som helst att ge ut
– spanska, tyska och franska författare som aldrig kommer fram.
– Jag gick in på Gleerups i Lund en dag och tyckte att utbudet var otroligt
sorgligt för att vara en universitetsbokhandel. Sverige kanske är den sista
Sovjet-staten.
Problemet är att många av de mindre förlag som finns idag inte når ut på samma
sätt, menar Bo Cavefors.
– På min tid erhöll alla bokhandlare minst ett kommissionsexemplar med full
returrätt av varje utgiven titel, vilket skapade en oerhörd spridning. Då var
det dessutom fasta bokpriser vilket skapade helt andra förutsättningar för
mindre förlag.
Men han verkar ändå känna tillförsikt inför framtiden. Det finns många små
förlag som ger ut viktig litteratur, om än i blygsamma upplagor. Två exempel är
Ellerströms och Bakhåll, båda Lundabaserade.
Och Bo Cavefors berättar också förtjust om Paulus, hans hemsida med mestadels
katolskt material som trots sitt smala innehåll fått stor spridning. Webben är
ett perfekt medium, tycker han och den caveforska pionjärsandan gör sig påmind.
– Hade jag varit ung i dag hade jag kombinerat internetprojekt med bokutgivning.
