Lina Ekdahl
Nuförtiden. Dikter.
Wahlström & Widstrand
När jag på egen hand ägnar mig åt tyst läsning av Bruno K. Öijer är det inte
helt lätt att frigöra sig från den tydliga stämma som tillhör scenpoeten Öijer –
och det på både gott och ont. Hans stämma är ju sin alldeles egna och inte något
man tar miste på. Baksidan av det hela är att den gärna överskuggar varje möte
med dikten och ibland förminskar det faktum att hans dikter är synnerligen
bärkraftiga redan såsom de framträder på boksidan. Det kan med andra ord vara
svårt att göra en ”ren” läsning av dikten utan röstens förtecken.
Under läsningen av göteborgspoeten Lina Ekdahls fjärde diktsamling, Nuförtiden,
anmäler sig liknande tankar. Fast nu är förhållandet det motsatta: Den röst som
jag för några år sedan hörde läsa på snabbfotat västkustmål lindar sig även runt
dikterna i den nya samlingen, och jag kan inte skaka av mig känslan av att
Ekdahls ljudande stämma krävs för att göra dikterna full rättvisa.
Det här är nu inget problem i sig – en stark, egen röst i dagens mediabrus är
väl att betrakta som en tillgång. Dilemmat uppstår när dikterna ska bedömas i
all sin nakenhet. Vad händer då med dessa av Ekdahl själv så ofta fyndigt och
träffsäkert framförda texter?
Ekdahls dikter lider ingen brist på absurda infall: ”Det står en ko utanför /
han vill in /…/ vad vill han? /…/ han vill rensa svamp / säger han / sitta i
köket / och rensa svamp”. Inte heller är hon rädd för att tänja på språket: ”Jag
måste skogen och dungen och kärret / och kärret och skogen och dungen / och
kärretochkärretokärretocherrykärrer / och-erryochirryoshitit shit it shit it it
it it” (i dikten om kattugglan som inte kunde sluta sjunga och tappade rösten).
Det råder inget tvivel om att Ekdahls poesi är skriven med ett ärligt uppsåt och
med en vilja att belysa olika fenomen runt omkring oss. Haken är att uppsåtet
lite väl ofta blir alltför uppenbart och det känns som att man får budskapet
skrivet på näsan, vilket i sin tur tar udden av de många egenartade
ordvändningarna.
Själv föredrar jag den rytmiska minimalismen, som den tar sig uttryck i dikter
som Säger nej och Fetto, eller de dikter som överrumplar en med oväntade bottnar
och kursändringar, som Våra vita ägg och Nuförtiden. Den typ av poesi som Lina
Ekdahl ägnar sig åt kräver ett stort mått av precision, men dessvärre händer det
upprepade gånger – och det just när dikten är på väg att ta ytterligare ett kliv
och expandera och öppna nya rum – att träffsäkerheten sjunker; texten går på
något sätt tillbaka in i sig själv, den biter sig själv i svansen, och man står
där med frågan hängande på läpparna: Jaha? Och..?
