Inte långt från Rosengård ligger Kroksbäck där Shervin Hedayat har blivit vuxen.
Han är en självsäker Malmöbo med iransk bakgrund. Förutom ekonomistudier i Lund
driver han ett italienskt kafé tillsammans med två vänner.
Där sitter Zlatans autograf fastnaglad vid disken, som en liten påminnelse från
ett Malmö där drygt hälften av alla elever på grundskolan har invandrarbakgrund.
– Jag är en kameleont, jag talar svenska utan brytning och har lärt mig att
anpassa mig, säger han.
För ett tag sedan var Shervin Hedayat väldigt aktiv i en förening för
invandrarstudenter. Han var studentambassadör och satt i olika
utredningsgrupper. De blev allas gullungar som skulle figurera, men inte agera.
Men en dag blev allt pratande för mycket, säger han.
– Jag blev uppringd av en journalist på Sydsvenskan som hade fått mitt namn av
en kommunfullmäktigeledamot. Han hade sagt till journalisten att vi ”hade ett
nära samarbete”. Men jag hade aldrig ens hört hans namn. Och då fick det vara
nog. Han ville bara bli sammankopplad med mig för att det lät bra.
Politiskt korrekt var ordet. De ”invandrare” som ska representera mångfalden
blir så ihjälkramade att de alldeles tappar gnistan.
Och kvar sitter byråkraterna och pratar om det långsiktiga, förebyggande
arbetet.
Det som också Shervin Hedayat tror är viktigast för att få tillstånd en bättre
återspegling av Sveriges invånare på universitetet.
