Lunds universitet är klassiskt, medelklass och helyllesvenskt. Hur de studenter
mår som inte är mallade för att vara här, är det egentligen ingen som vet. Och
var de ska vända sig om de blir dåligt behandlade är heller inte uppenbart.
– I nuläget vet vi egentligen väldigt lite om de situationer som
invandrarstudenter hamnar i, säger Sanimir Resic.
Han jobbar som mångfaldshandläggare på Lunds universitet. Just nu sitter han och
planerar mentorsverksamheter för studenter med invandrarbakgrund.
Efter två år i jobbet har Sanimir Resic kommit i kontakt med flera studenter som
känt sig särbehandlade.
– Jag har märkt att en del studenter med invandrarbakgrund känner sig utanför,
ointressanta och isolerade i förhållande till övriga studenter.
Lider i det tysta
Oftast är det studenter med muslimsk trosuppfattning som känt sig isolerade, och
då speciellt kvinnor som bär huvudduk.
– De flesta lider i det tysta om de har den här typen av problem. Och det är
tragiskt, säger han och menar att det största problemet utgörs av andra
studenter.
– Kamraterna drar sig för kontakt. Det handlar inte om rädsla, snarare om
prestationer. På prestigeutbildningarna vill man inte hamna i gruppövningar med
någon som sänker nivån.
Den största stötestenen är språket och dess mer finstilta sociala koder.
På antidiskrimineringsbyrån i Lund tar Madubuko Diakité i snitt emot två
studenter eller doktorander i veckan som känt sig kränkta. Ungefär hälften av
fallen handlar om vad han kallar ”etnisk diskriminering”.
– Det är institutionspersonal som är det största problemet. Att studenterna
inte får hjälp med vad de ber om, tror han.
Vad både Sanimir Resic och Madubuko Diakité är överens om är att mörkertalet
antagligen är stort.
Beroendeställning
Den verklighetsbeskrivningen skriver även Sonya Aho under på. Hon arbetar som
pressekreterare hos ombudsmannen för etnisk diskriminering, DO.
Hennes gissning är att de studenter som blir särbehandlade, eller som far illa
på något annat sätt, ofta inte gör något åt det.
– När man befinner sig i en beroendeställning mitt i en utbildning är det
känsligt att driva något vidare. Utbildningen är så grundläggande för framtiden.
Det är en begränsad tid och studenterna står ut med det.
Lagen om lika behandling i högskolan har funnits i ett år. Den ger studenterna
samma skydd som arbetsrätten.
Lagen tar upp etnisk bakgrund, sexuell läggning samt handikapp och
funktionshinder.
Tanken är att universitetet ska arbeta målinriktat för att förebygga
diskriminering. De har skyldighet att agera om de får kännedom om särbehandling.
Instans saknas
Hittills har universitetet främst skrivit en fin broschyr. Den heter
Mångfaldsplan för Lunds universitet 2002-2004 och har många meningar som på
olika sätt belyser hur man på ett politiskt korrekt sätt kan använda sig av
ordet mångfald. Till exempel figurerar ordet tillsammans med gränsöverskridande,
innovativ, kreativ, mångsidig och mångvetenskaplig.
Problemet är vad som saknas både i mångfaldsplanen och i den obligatoriska
årsplanen: en uttalad instans dit studenter kan vända sig om de blir
trakasserade eller diskriminerade.
Faktum är att universitetsledningen inte ens har börjat jobba med hur sådana
situationer ska lösas på ett heltäckande sätt – ett år efter att lagen om lika
behandling trätt i kraft.
Ann Numhauser Henning är vicerektor med ansvar för mångfaldsfrågor. Hon pratar
mycket om problemets komplexitet; att det är situationsbundet och att det finns
många instanser att vända sig till.
– Det är inte en fråga. Det är mängder av beslut i en komplex och
decentraliserad organisation, säger hon och nämner dekaner, prefekter, kårerna
och mångfaldshandläggaren Sanimir Resic som exempel på instanser som man kan
vända sig till.
Listan blir lång, men Lunds universitets studentkårers ordförande Mikael Härdig
är skeptisk:
– Utan en handläggningsplan är det andra verkningslöst, säger han och syftar
till planerna med alla fina ord i.
Vagt och generellt, konstaterar kårordföranden som annars brukar vara mycket
diplomatisk.
Lag blir hyllvärmare
Enligt DO:s pressekreterare Sonya Aho är det de konkreta åtgärderna, tidsramarna
och ansvarsfördelningarna som krävs för att lagen om lika behandling ska
implementeras på bästa sätt.
– Lagen blir en hyllvärmare om man inte skriver ut vem som tar ansvar för att
åtgärder tas. Och vilka tidsramar som ska omfattas, säger hon.
Vad säger då vice-rektorn om det?
– Dagens situation är inte riktigt tillfredsställande för studenterna, medger
hon.
Universitetets utvärderingschef, Karl- Axel Nilsson, tycker att hållningen till
de här frågorna i allmänhet är väl politiskt korrekt:
– Men när vi skrapar lite på ytfernissan blir saken genast mer problematisk.
Han konstaterar att vi kanske inte är så bra på att hantera frågor om
diskriminering av studenter med utländsk bakgrund eller studenter som är
homosexuella eller handikappade som vi vill tro.
– Visst, vi är bra på att ta emot utbytesstudenter från Hamburg och Amsterdam,
men vi har svårare att välkomna studenter från Rosengård.
Utvärderingsenheten genomför just nu en större enkät för att ta reda på i vilken
omfattning studenter utsätts för olika typer av diskriminering. Tanken är att
den ska ge en lägesrapport.
– Ett problem är att många studenter inte tycker att dessa frågor är särskilt
viktiga, säger Karl-Axel Nilsson.
Undantagen är förstås invandrarstudenter, som intresserar sig för de här
frågorna.
