En av världens mest hyllade debutanter håller vad ryktet lovar. Jonathan Safran
Foers myllrande roman Allt är upplyst är en fullträff.
Jonathan Safran Foer:
Allt är upplyst. Norstedts.
Övers. Hans-Jacob Nilsson.
Han säger själv att det ska vara som att måla en tavla eller skapa musik. Som
att sluta ögonen och se på när berättelsen växer fram.
Jonathan Safran Foers trollformellika recept på hur man bäst skriver en bok har
definitivt lämnat ett beundrans skimmer över världens litterära kritikerkår.
Hans debutroman Allt är upplyst har sedan den utkom för ett år sedan översatts
till tjugoen språk och hyllats av såväl kända som okända kulturpersonligheter.
Allt är upplyst är berättelsen om den unga amerikanen Jonathan Safran Foer som
reser till Ukraina för att leta reda på den kvinna som räddade hans morfar undan
nazisterna.
Till sin hjälp har han den unge ukrainske översättaren Alexander och dennes
egensinnige farfar.
I ett kargt och ödesmättat landskap börjar så något av en roadmovie, en
överlevnadskurs bland skitiga vägkrogar och uttorkade potatisland.
Den ukrainske översättaren Alexander återger denna resa i brevform med hjälp av
ett föråldrat synonymlexikon. Men lexikonet gör att Alexanders beskrivning
hamnar på sniskan.
”Medan farfar tvättade händerna gick jag för att kontrollera att allt var
acceptabelt med hjältens rum. Jag lyssnade vid dörren för att upptäcka om han
kunde såga timmerstockar, och jag kunde inte höra något abnormt, bara vinden som
sög i fönstren och ljudet av insekter”.
Det blir lysande komik, men bakom den döljer sig dock en mycket sårbar och
vilsen människa som till och med gått vilse i grammatiken.
”Det finns sådant som en kärlek som inte kan finnas, det vet jag. Om jag skulle
informera pappa, till exempel, om hur jag förstår kärlek, och vem jag önskar att
kunna älska, så skulle han döda mig, och det är inget idiom.”
Att alla brev dessutom avslutas med ”Sveklösa hälsningar Alexander” blir inte
bara ett sätt att visa människans sökande efter tillit utan även ett sätt att
fördjupa bokens problematisering av andra världskrigets förintelse.
Ett myller av människor och händelser breder ut sig för läsaren. Jag känner mig
upprymd, ömsom förvirrad, ömsom berusad av hur allt tycks hänga ihop och
samtidigt inte alls gör det. Förutom historien om Jonathan och Alexander får vi
ta del av historien om byn Trachimbrod, där en nyfödd flicka i slutet av
1700-talet spolas upp ur en flod under mystiska omständigheter. Flickan
tillfaller genom lottning 80-åriga Yankel.
I folksageton vävs deras liv ihop med Trachimbrods gåtfulla historia.
Hela romanen är en skicklig balansgång mellan olika berättarnivåer och
berättartekniker, vilket i det här fallet innebär att Safran Foer lyckas med
mästerstycket att framställa människans litenhet och storhet utan klichéer.
Jonathan Safran Foer har främst lovordats för att kunna skriva så insiktsfullt
och erfaret trots att han är så ung – 26 år.
Ibland undrar jag om det vilar en förbannelse över unga författare.
De förutsätts ofta skriva om en viss typ av fenomen och genialiteten framställs
ofta vara åldern i sig och inte det faktum att författaren lyckats skapa något
som faktiskt berör. Vilket är tråkigt, för det ger varken rättvisa åt
författaren eller berättelsen i sig.
Ta Allt är upplyst, bläddra lite på måfå, sätt ner fingret på en sida och läs
några rader och jag lovar, det kommer träffa, rakt och rent, någonstans i
hjärttrakten.
