Lund är en död stad. Den bittra insikten drabbade mig en fredagseftermiddag efter en fika med en vän. Vi tänkte avsluta med en liten konstrunda, men insåg ganska snart att det inte fanns någonstans att gå. Konsthallen var nämligen stängd. Fotogalleriet hade upphört att existera. Jag gick till Systembolaget istället.
Lund är en kultiverad stad. Där finns mängder av kaféer, korsvirkeshus och konditorier. Där finns unga män i knickerboxers och damer i cape. Där finns Tegnérs staty. Men är detta det samma som att Lund är kulturellt?
Sedan barndomen har jag alltid fått höra att Lund är en kulturstad, men det är en saga jag inte längre tror på. När jag går runt i staden känns det precis som en vandring på Kulturen: jag går bland välarrangerade kulisser av svunna tider. Lund är ett enda stort hembygdsmuseum.
Jag passerar huset där Anders Tornbergs världsberömda galleri låg. Hyresfördubblingar och kommunalt ointresse blev dess död. Idag finns där istället en klädbutik för de unga och stilmedvetna. Under lunchen bläddrar jag i en av de lokala gratistidningarna. Där frågar man folk på stan vad de tycker saknas i Lunds innerstad. Mer butiker, svarar alla tillfrågade.
För att få klarhet i orsakerna till universitetstadens öde åker jag till ett industriområde i centrala Malmö. Där delar några exillundensare en stor ateljé och jag träffar konstnären och arkitekten Juan-Carlos Peirone för en pratstund.
– Lund är en jättestor butik. Det är därför staden är så pass tråkig, säger han när vi pratar om kulturens tynande tillvaro i Lund. Efter många år där flyttade han till Malmö. Det är han inte ensam om. Lund har som få städer upplevt en brain-drain på kreativa förmågor.
– Jag kände mig nästan kvävd där. Samma ansikten, samma saker, samma procedurer. Den här högkonservativa staden som har en självbild som är något helt annat än verkligheten. För några år sedan var det en stor diskussion om huruvida Lund skulle bli kulturhuvudstad i Europa. Men hur skulle det vara möjligt? Det fanns liksom ingen chans.
Han tycker inte att butiksboomen är en naturlig utveckling i Lund och beskriver den som en invasion, ett virus som successivt angriper hela staden.
Ändå försöker staden ge sken av att vara ung, liberal och i ständig utveckling. De oräkneliga kaféerna har blivit alibin för frånvarande kulturinitiativ. Kanske har Lund förlorat sig i en kollektiv koffeinhallucination, i en väldig kaffelattedröm.
– Traditionen är så tung i Lund, suckar Juan-Carlos och jämför med vissa italienska städer där tyngden av historien hindrar människorna från att frigöra sig från den. Där refererar arkitekterna i sitt arbete ständigt till de historiska förebilderna.
Juan-Carlos pekar på just avsaknaden av förebilder som bakgrunden till Malmös kulturella blomstring.
Vi resonerar kring Lundaandan och Juan-Carlos menar att den kännetecknas av kitsch. Inte i betydelsen dålig smak, men att den drivs av en ändlös repetition av något idealiserat.
– Det finns många sorters kitsch: amerikansk kitsch, sovjetisk kitsch och så vidare. Här kan man även tala om en speciell lundakitsch. Ett bra exempel på detta är medelåldersmannen med oljerock och australiensisk hatt. Kitsch förändras inte och Lund är fullkomligt statiskt.
I andra städer är museet ett slutet utrymme, ett hus där museala föremål stängs in och hålls avskiljda från vardagslivet. I Lund är det tvärtom: där är det vardagen och människorna som är instängda i museistaden.
När man diskuterar konsten i Lund är det lätt att bli nostalgisk. Allt hör det förflutna till, särskilt gallerierna. Lund hade nämligen under 80- och 90-talen flera konstgallerier av världsklass. Men staden och dess invånare värnade inte om sina skönandar.
Juan-Carlos berättar sorgset om vännen och galleristen Jean Sellems kamp för ett erkännande från staden:
– Han var oerhört etablerad internationellt och ville stå för avantgardet, men han förgjorde sig själv i kampen mot den här ”lundakulturen”.
Jag läser i en artikel av Pontus Kyander att ”Lund är en stad där inget av verkligt intresse händer” och håller med. Staden lider av en förlamande medelmåttighet och det tragiska är att även merparten av studenterna låtit sig förföras av den pittoreska grannlåten, av lundakitschen. Istället för att återuppliva mumien har de balsamerat sig själva i Punsch och lundaanda.
I den mån privata gallerier finns kvar idag rör det sig mest om österlenkonst. Akvareller, krukor och liknande. Det slår mig att konst och kultur reducerats till en rent dekorativ funktion. Allt från Nödens kullerstenar till de ytligt bohemiska studenterna som ska pryda stadsbilden och upprätthålla föreställningen om det levande, förfinade Lund. Ordkonst, Kungshusets trappa, gatumusikanterna – allt är arketyper ur lundakitschens ikonografi.
– Marknadskrafterna gynnar konsumerbar konst, konstaterar Juan-Carlos.
Det paradoxala är att Lund inte saknar konst. Få svenska städer har så mycket offentlig konst som Lund. Det har skrivits böcker om det och i en sådan såg jag till och med fasaden på min gamla grundskola. Men att ta detta som ett prov på stadens estetiska sinne vore ett ödesdigert misstag. Det finns knappast någon plats där konstbråken uppträder så regelbundet som i Lund. Det finns fall där en och samma skulptur väckt ramaskri när den upprests och ramaskri när den flyttats.
Jag lämnar Juan-Carlos Peirones ateljé och återvänder till Lund för att dricka te med Cecilia Nelson. Hon hade varit chef för Lunds konsthall i många år när hon avgick i vintras. Nu är hon pensionerad, men som ordförande för Sveriges förenade konstföreningar är hon fortfarande en tongivande röst i kulturdebatten.
Även hon pekar mot historietyngden som orsak till det vissnande kulturlivet:
– Man har lutat sig mot universitetet och domkyrkan som dominerat stan och också mot alla sällskap som är föreningsdrivna av välutbildade entusiaster. Men kommunens utbud är egentligen magert.
Som konsthallschef fick Cecilia Nelson ofta stå till svars när den konservativa Lundaandan gick till angrepp.
– Jag upptäckte det konservativa på allvar när jag lät Magasin 3 i Stockholm göra en utställning med verk ur deras samling. Då kom det insändare på insändare om en installation av Walter De Maria. Jag fick lust att slå dem på pannan och säga ”vet ni inte vem den konstnären är?” Världens alla museer har verk av honom! Då kan man se att konservatismen bottnar i okunskap.
Jag undrar varför just konsten är så styvmoderligt behandlad i Lund och inser att den troligen är för samtida. Är det bara gammalt nog tar staden det till sig, oskadliggör det.
Cecilia Nelson beklagar att det inte finns någon professionell orkester eller fast teater, men tröstar sig med att det i alla fall är ganska tätt mellan gästspelen. Jag berättar för henne att studentteatern är relativt uppskattad, även om den har svårt att hävda sig mot spexen. Kanske är det därför man väljer att satsa på säkra kort som Shakespeare, hellre än nyskriven eller udda dramatik.
– Vi har utarmats, säger Cecilia Nelson vanmäktigt. Så har det varit på sista tiden.
Vi diskuterar symboliken i att inte bara konstnärer och gallerier försvinner från staden, utan även donationer. Det är svårt att inte drabbas av fatalism när Tornbergdonationen flyttas till Malmö. Jag antar att Anders Tornberg ännu inte hunnit bli historia.
Om man tänker på Lunds konsthistoria så finns det en utställning som särskilt lever kvar, den med Sture Johannessons psykedeliska affisch där en naken flicka röker cannabis. Det var en praktskandal på sin tid men nu verkar den ha inlemmats i den officiella historieskrivningen, den har blivit ett monument.
– Ja, den är ett landmärke. Men idag är det snarare så att de utställningar som låter höra av sig är de där man gått över gränsen i den bemärkelsen att det är mycket mera blandformer. Konsten idag är ju oren. Den håller sig inte till den målade bilden utan den innehåller arkitektur och reklam, design, film – allt vad du vill. När jag gjorde Clay Ketter-utställningen häromåret kan du inte tro hur många människor som blev förbannade: ”Här kommer någon med sin köksinredning och kallar det för konst!”
Vi pratar skandaler en god stund och Cecilia berättar om den mest omdiskuterade under hennes tid på Konsthallen. Det var en utställning med tre danska konstnärer och en av dem, Frank Franzen, hade byggt en liten bur som besökarna kunde gå in i. Utanpå stod texten NÄR DU GÅR IN HÄR ÄR DU BEVAKAD tydligt markerad och inuti visades en videofilm med en man som onanerade. Konstnären ville visa hur vi har en moral i det offentliga och en annan i det privata. Vi upprörs av att se onani i en konsthall, men vad vi själva gör i avskildhet är vår hemlighet.
När så mycket kretsar kring det förflutna vill jag styra blicken mot framtiden. Hur kommer stadens konst- och kulturliv se ut i en närstående framtid? Clay Ketter debuterade 1992 på Pictura i Lund. Idag är han en av Sveriges största konstnärer. Kommer vi få se en återväxt av konstnärer när alla flyttar eller dör? Kommer vi få se en ny Clay Ketter? Cecilia Nelson tror inte det.
– Det ser mörkt ut. Lund har en konstskola men de unga människor som läser där drar sedan vidare någon annanstans. Konst idag handlar inte om att lära sig måla, det handlar om att suga i sig idéer från alla håll och där räcker vi helt enkelt inte till.
Vi pratar om ungdomens deltagande i kulturen och jag undrar om inte studentvärldens organiserade, väldigt intrampade, former för kulturengagemang kan verka hämmande för framväxten av nya kreativa initiativ. Var är de fria teatergrupperna, de litterära rebellerna, konstnärskollektiven? Kanske hade Juan-Carlos rätt när han sa att ”kulturen inte trivs där det akademiska trivs.” Det skulle kunna förklara varför det lundensiska kulturlivet ligger på dödsbädden.
– Vad lund behöver är fler mötesplatser, föreslår Cecilia Nelson. Och då menar jag platser där man kan möta människor man inte känner, där man får vara med om något nytt. I sällskapen känner alla varandra. Där är man absolut trygg. Det är så Lund är.
