De sociala rörelserna i Latinamerika har länge setts som ett
nytt politiskt fenomen.
Men Magnus Linton argumenterar i sin nya bok för att
rörelserna i stället bör jämföras med den europeiska
socialdemokratin.
Vad händer i Latinamerika? Det är det
inte många av oss som egentligen vet.
Trots några turbulenta år med indianuppror,
finanskrascher och en explosion
av sociala rörelser, är det sällan som medierna
intresserar sig för
att fördjupa analysen av
det som sker i Latinamerika.
På sin höjd raljeras
det över pompösa
generaler eller galna
indianledare.
Magnus Linton försöker i sin nya reportagebok
Americanos (Arena) nyansera
bilden något.
LATINAMERIKANSK POLITIK diskuteras i västvärlden
alltid genom ett ideologiskt filter.
Högerskribenter avfärdar socialt sinnade
presidenter som Lula och Chavez
som giriga populister eller vettvillingar.
Det varnas för totalitarism och blodiga
uppror, för att pöbeln än en gång låter
sig luras av tom retorik. Frihet och jämlikhet
står inte att finna i förstatligande,
utan i den fria marknaden, resonerar
liberala kritiker.
Vänstern däremot, förfaller gärna i blind
tro och lydnad till alla latinamerikanska
ledare som talar om folket och förkastar
”El capitalismo forráneo” – den utländska
kapitalismen. Det är ett mantra som upprepas
lika monotont såväl
i Gotan Projects låt
med samma namn som
av alla latinamerikanska
politiker som vill verka
folkliga.
MAGNUS LINTON FÖRSÖKER se bortom den
ideologiska dragkampen och nå en mer
rättvisande insikt i vad de sociala rörelserna
har för betydelse för det latinamerikanska
samhället.
Efter finanskraschen i Argentina vid
millenieskiftet, ett resultat av en korrupt
politik som tillät företag att plundra
landet på tillgångar i avregleringarnas
spår, vägrade avskedade fabriksarbetare
att lägga ner arbetet. De ockuperade i
stället de övergivna arbetsplatserna och
återupptog produktionen.
I Brasilien, där en procent av befolkningen
äger uppemot 90 procent av all
jord, tog utblottade lantarbetare och
sluminvånare obrukad mark i besittning.
Bolivias indianer, två tredjedelar
av befolkningen, tröttnade på att ständigt
uteslutas ur landets beslutsfattande
och har till dags dato avsatt två presidenter
under loppet av lika många
år. I dag sätter de agendan för Bolivias
politik.
Den fattiga majoritetens resning mot
orättvisorna som tjugo år av demokrati
inte har förändrat, har åstadkommits
genom en bred folklig organisering.
DEN BILD SOM målas upp i Americanos är
inte entydig. Det är framförallt gräsrotsfolket
som kommer till tals och fattiga
människor handlar oftare av nöd än av
övertygelse. Grusade förhoppningar är
oundvikliga när människor som aldrig
styrt över sitt eget öde plötsligt blir fabriksdelägare
eller självägande bönder.
Men trots motgångar har de sociala
rörelsernas projekt lyckats med det som
västerländska ideologier inte kunnat: att
skänka ett hopp om att ett annat samhälle
är möjligt, ett samhälle där arbetaren eller
jordbrukaren kan försörja sina barn och
få tillgång till mat, sjukvård och kanske
utbildning.
DET ÄR EN LÅNG väg dit, konstaterar Linton,
men de relativa framgångarna har
förändrat den politiska kartan i grunden.
Flera sociologer menar att man inte ska
betrakta utvecklingen som ett helt nytt
fenomen. Den korrekta parallellen är i
stället den europeiska socialdemokratin,
som uppstod ur liknande folkrörelser under början av förra seklet. Målet
var inte att ta makten eller att
bilda ett parti, utan att förändra
samhället. Oavsett hur det går i
Latinamerika de närmaste åren
har en viktig förändring redan
skett: Folket väntar inte längre
på att någon ska skänka dem
möjligheten till ett bättre liv, de
skapar den själva.
