För ett år
sedan var Robert Klingvall inställd på ett lugnt jullov i Thailand.
Tsunamikatastrofen
ändrade de planerna.
I stället kom
Robert att delta i den innersta svenska räddningsaktionen – och
läxade upp utrikesminister Laila Freivalds.
26 december 2004.
Det är tidig morgon i staden Chiang Mai i norra
Thailand. Robert Klingvall är hemma hos morbrorn Long Ard. Han sover och
märker inte att hela villan för en kort stund vibrerar.
När han några timmar senare vaknar tyder inget
på att det är något speciellt med den här dagen.
Det är det.
Utanför Sumatra, 250 mil söderut har den näst
kraftigaste jordbävningen i modern tid inträffat. De
efterföljande flodvågorna har slagit kusterna i Thailand, Sumatra
och på Sri Lanka i spillror.
– Först förstod vi inget. De första
nyhetssändningarna visade bara något som liknade en
översvämning, säger Robert. Eftersom han pratar flytande thai
bestämde han sig för att sätta sig på ett plan till
katastrofområdet.
Maj 2005.
Sommarvärmen har precis anlänt när
Lundagård träffar honom första gången.
Under våren har Robert tagit en paus från
civilingenjörsstudierna på LTH.
Han har precis varit i Stockholm och träffat det
läkarteam han kom att jobba så nära med. Om några veckor
åker han tillbaka till Thailand. För att göra det han inte hann
med förra gången – träffa släkt och vänner.
27 december 2004.
På planet mot Phuket kommer Robert i kontakt med ett
svenskt läkarteam. Tillsammans börjar de ta sig runt till de sjukhus
dit skadade förts.
Vid Takua Pa hospital, nära Khao Lak, möts de av
en jättelik folkmassa. Gruppen börjar som första svenska team
att leta efter överlevande svenskar. Robert fungerar som tolk åt
läkarna.
– Vi gjorde en slags sortering för att sjukhusen
skulle kunna ta emot fler skadade. Vilka svenskar kunde ta sig
därifrån? Vilka var tvungna att stanna kvar på sjukhuset
för att överleva? Vi stötte på hundratals svenskar.
Under fyra dagar fortsätter Robert och hans grupp att
inventera sjukhusen efter överlevande. På kvällarna och
nätterna försöker han stötta anhöriga.
– Sista natten var jag helt säker på att
jag skulle få psykiska men för resten av livet. Jag letade efter
fler som skulle kunna tolka åt de svenska myndigheterna och började
känna mig helt apatisk.
– Men jag hade visst bara glömt bort att
äta. En vattenmelon senare mådde jag bra igen, säger Robert.
29 december 2004.
När utrikesminister Laila Freivalds anländer till
katastrofområdet den 29 december samlas hela den svenska räddningsgruppen.
– Freivalds var chockad och hade träffat en pappa
som förlorat hela sin familj. Hon höll sig hela tiden kvar vid hans
berättelse. Jag tyckte att det fanns viktigare saker att göra än
att sitta där.
Robert låtsas därför att mobiltelefonen ringer
för att kunna lämna rummet.
När han kommer tillbaka handlar samtalet fortfarande om
familjen. Robert ser ingen annan utväg. Han dunkar näven i bordet.
– Jag sa :”Laila, det här handlar om
många fler än bara en familj. Alla har förlorat familjemedlemmar!”.
Det blir knäpptyst i lokalen.
– Hon såg helt chockad ut, men efter ett tag
fortsatte mötet med att handla om mer konkreta saker.
December 2005.
Det är snart ett år sedan jordbävningen i
Indiska oceanen som kom att förändra livet för tusen och
åter tusen människor. I år ska inte Robert Klingvall fira jul
i Thailand.
– Jag har inte råd helt enkelt. Men jag tror
inte jag kommer känna något speciellt i år. Jag har inga
dåliga minnen efter det jag varit med om, det är nog mycket
värre för andra.
