”Högskolesubventioner gör inte att fler läser vidare”

Avgiftsfri utbildning ger inte fler studenter.

Istället bör social snedrekrytering motverkas redan på grundskolenivå. Det skriver välfärdsforskaren Andreas Bergh.

Sverige är ett av de länder i världen där den högre utbildningen är så gott som helt skattefinansierad och avgiftsfri. Det borde väl leda till att fler läser vidare så att den sociala snedrekryteringen minskar?

Kikar man närmare på vad forskningen säger, är det faktiskt svårt att finna belägg för detta resonemang. Vill man öka kvaliteten i undervisningen genom att ge utbildningen mer pengar, då talar faktiskt klassisk fördelningspolitik för att detta sker med avgifter, inte genom att skjuta till ännu mera skattemedel.

Avgiftsfria sverige har många som läser vidare, men trots detta en betydande social snedrekrytering. Jämför vi studenternas föräldrar med vuxna i allmänhet, finns en kraftig överrepresentation av barn från akademikerhem. Till skillnad från Sverige har USA mycket höga avgifter. Trots detta har landet faktiskt aningen fler som läser vidare, och aningen lägre social snedrekrytering än Sverige. Hur går detta ihop?

När fler länder och variabler analyseras systematiskt visar det sig att en faktor bättre än andra förklarar hur många som läser vidare i ett givet land: Landets genomsnittliga inkomstnivå, BNP per capita. I rika länder läser fler vidare. Om avgifterna är höga, låga eller obefintliga verkar inte spela någon roll.

Dessa slutsatser bygger på en sammanställning av egen och andras forskning, redovisad i den nyutkomna antologin Den fria akademin (Ratio). Min egen forskning om vad som förklarar hur många som läser vidare, samt hur detta påverkar inkomstjämlikheten, är samförfattad med Günther Fink vid Harvard school of public health, och för närvarande under utgivning i den amerikanska vetenskapliga tidskriften Social science quarterly.

Det kan onekligen verka mystiskt att avgiftsnivån inte spelar någon roll för hur många som läser vidare i ett land. En trolig förklaring som flera forskare lyft fram är att den största kostnaden för att läsa vidare är det som ekonomer kallar alternativkostnaden: de arbetsinkomster man väljer bort när man sätter sig i föreläsningssalen. Den som pluggar i tre år väljer därmed bort tre års arbetsinkomster. Den kostnaden överskuggar lätt även ganska höga terminsavgifter.

En annan förklaring är att det sociala arvet väger tungt, och är svårt att motverka med subventioner till högre utbildning. Däremot tycks det vara möjligt att minska den sociala snedrekryteringen genom allmän inkomstutjämning eller genom en sammanhållen grundskola.

Enligt en utvärdering av 1940-talets svenska grundskolreform, publicerad 2005 i American Economic Review, innebar denna särskilt positiva effekter för begåvade barn från icke studievana hem. Dessa läste vidare i högre utsträckning tack vare den sammanhållna grundskolan, och fick även högre inkomster senare i livet!

Politiker som vill motverka det sociala arvet snarare bör förmodligen använda grundskolan som verktyg snarare än högskolepolitiken.

Finansdepartementet har visat att de offentliga utgifter som läggs på grundskola och gymnasium har en normal fördelningsprofil en generell välfärdsstat: De kommer alla till del i ungefär lika stor utsträckning. Den sociala snedrekryteringen gör emellertid att stödet till den högre utbildningen blir ett skevt stöd, riktat mot höginkomsthushåll och till studenter med högutbildade föräldrar.

Nu kommer det politiska signaler om att mer pengar är på väg till den högre utbildningen. Visst vore det trevligt med mindre studentgrupper och mer kontakt mellan lärare och student.

Men de fördelningspolitiska argumenten talar som jag ser det ganska entydigt för att universitet och högskolor tillåts öka sin undervisningskvalitet genom att ta ut avgifter, samtidigt som ytterligare skattemedel bör satsas där det finns en reell chans att motverka det sociala arvet – i grundskolan.