“Bostadsbristen väntad”

- in Analys, Nyheter
@Lundagård

ANALYS: I några år har det varit lugnt på studentbostadsfronten i Lund. AF bostäder har inte haft hundra procents beläggning hundra procent av tiden. Utbytesstudenterna har inte behövt tälta i Lundagård. BoPoolens hemsida har inte kraschat.

Men nu är de gamla onda tiderna tillbaka. Den här terminen har 7 000 nya studenter kommit till Lund, och alla har inte fått plats i lägenheter, korridorrum och vardagsrumssoffor hos kompisar. Alla verkar förvånade, men det är i själva verket en återgång till det normala. Och att det skulle bli bostadsbrist igen borde inte ha förvånat någon.

Bostadsbristen beror på två saker: för många studenter och för få lägenheter. Det är inte så banalt som det låter.

Att det nu kommer fler studenter efter några års nedgång i ansökningsstatistiken var väntat, även om så många verkar häpna. De stora barnkullarna från 90-talet börjar snart ta studenten och söka sig in på högskolorna. Snart väller de in på introduktionsdagar och hälsningsgillen. Samtidigt står lågkonjunkturen för dörren och i stället för att börja jobba direkt väljer en del att studera – för att öka sin anställningsbarhet eller för att vänta på bättre tider. Så var det på 90-talet, och så är det i dag.

Den tredje anledningen till det ökade studentantalet är universitetets jakt på utländska studenter. Samtidigt som svenska studenter är dåliga på att åka utomlands upptäcker fler och fler i USA, Kanada, Tyskland och andra länder att Sverige inte bara erbjuder högskoleutbildning i världsklass, den är också gratis – än så länge. Och Lunds universitet gör allt vad de kan för att marknadsföra sig. Ett stort antal utländska studenter är en statussymbol och ett led i universitetets strävan att framstå som ett internationellt lärosäte.

Att det finns för få lägenheter har också sina randiga skäl. Studentbostäder har traditionellt sett varit studenternas problem, inte kommunens. Studenterna har setts som tillfälliga gäster och inte som fullvärdiga medborgare. Nästan alla studentbostäder i Lund ägs därför av studenterna själva – genom Akademiska Föreningen eller genom nationerna. Och efter studentbostadstraumat på 70-talet, då tusentals korridorrum plötsligt stod tomma efter 60-talets massiva utbyggnad, är de försiktiga med att bygga nytt.

Det är dessutom helt hopplöst ur marknadssynpunkt att bygga studentbostäder. Studenter flyttar ofta och sliter hårt på rummen. Dessutom har de inga pengar, och hyresrätter ligger det i största allmänhet inga pengar i. Och nu, med en stundande lågkonjunktur och kombinationen hög inflation – höga räntor, finns det inte en chans i helvete att den fria marknaden börjar bygga.

Hoppet står alltså till tre aktörer. Studenterna själva. Kommunen. Och – vågar man säga det? – Lunds universitet.

Analys: Nils Gustafsson