Högskole- och forskningsministerns plan för att höja Sveriges anseende utbildningsmässigt är att förmå olika lärosäten att specialisera sig på antingen grundutbildning eller forskning. En sådan strategi riskerar dock att göra studenterna till förlorare, då forskningen fortfarande tillmäts högre status än grundutbildningen. ”Elit”-stämpeln, som Krantz vill att Sveriges lärosäten ska göra sig förtjänta av, måste därför breddas till att inkludera även studenternas undervisning och utsikter.
I måndags (25/1) publicerade Sydsvenskan en helsidesintervju med högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) där han kommenterade både de nya studentavgifterna för utomeuropeiska studenter och hur han tror att de svenska universiteten kan bli världsledande på både grundutbildning och forskning. Tanken verkar vara att vissa högskolor och universitet ska satsa på att bli bäst inom grundutbildning, medan andra universitet ska fokusera på forskningen.
Detta innebär, enligt Sydsvenskan, en ”ännu tydligare uppdelning mellan elituniversitet och högskolor” och går stick i stäv med exempelvis Malmö högskolas ambition att så snart som möjligt bli ett universitet. Om detta verkligen är Malmös ambition, har de förstås all anledning i världen att ställa sig kritiska till Krantz planer. Personligen tror jag dock att det finns anledning även för studenter på andra lärosäten att inta en lika kritisk hållning.
Det är nämligen så att ”elit”, i utbildningssammanhang, fortfarande betraktas som ett betyg på forskningen. Åtminstone här i Sverige. I andra länder, kanske främst i USA, är ”elit” istället ett betyg på söktrycket och studenternas framtidsutsikter. Och så klart – undervisningskvalitén på grundutbildningen. De bästa exemplen på sådana lärosäten är Ivy Leagueskolorna Harvard, Yale, Princeton och Stanford.
Jag önskar mig ett “elit”-begrepp som grundar sig på en blandning mellan svenska och amerikanska bedömningskriterier, där både nivån på forskningen, kvalitén på grundutbildningen och studenternas anställningsbarhet vägs in. Så länge “elit” endast är ett mått på forskningen kommer alla studenter att vara förlorare, om än i olika grad, oavsett vilket lärosäte de tillhör.
Avslutningsvis hoppas jag, för Malmö högskolas studenters skull, att ledningen där inte betraktar universitetsstatusen som ett självändamål. Det mest varnande exemplet är förstås Örebro: högskolan som för elva år sen ”bytte till sig” universitetsstatusen mot en doktorshatt. Det råder ingen tvekan om att denna deal” som deras rektor gjorde med dåvarande statsministern, tillika partikollegan, åsamkade högskolans varumärke större skada än nytta.
Det finns nog fortfarande ingen seriös akademiker i Sverige som på allvar betraktar Örebro som ett fullvärdigt universitet. Rent formellt är det förstås det. Informellt betraktar nog många, undertecknad inkluderad, “universitetet” i Örebro som en finare filial till SSU:s förbundsskola i Bommersvik.
Studenterna i Malmö förtjänar bättre.
