En falsk lycka ersattes snabbt av besvikelse när Elisabeth Gehrke läste partikamraternas budgetförslag.
När pressmeddelandena kom för vad som skulle hända med högre utbildningen i höstbudgeten så blev jag glad. För vem blir inte glad av rubriker i stil med 400 ny platser på teknik utbildningar och 400 miljoner till humaniora och samhällsvetenskap? I egenskap av gammal företrädare för studenterna, ungdomspolitiker och en student som haft det svårt så ville jag så gärna att rubrikerna ska spegla verkligheten. Tyvärr så tog jag ut den vinsten i förskott.
Man säger sig exempelvis vilja komma åt nollpoängare och öka kvaliteten inom humaniora och samhällsvetenskap. Vill man faktiskt komma åt nollpoängare så är inte lösningen att bara skära ner utbildningsplatserna som man nu gör, för de finns överallt med att olika sorters betyg och olika skäl till varför de blev nollpoängare (jag har själv varit en).
Därför tror jag att det egentligen inte handlar om nollpoängarna överhuvudtaget utan endast ett sätt att skära ner antalet platser. Det handlar om en regering som försöker lura oss till att de gör ansvarsfulla satsningar samtidigt som att de låter vårt utbildningssystem urholkas.
Omfördelningen som de facto är en bred nedskärning blir bara sorglig i mina ögon. För när jag jobbade på SFS så såg vi att kvaliteten sakta men säkert urholkas på alla utbildningar men att det märktes främst de utbildningar där det finns lite lärarledd tid. Halleluja om våra folkvalda faktiskt hade gett lärosätena de resurser de behöver för att göra sitt jobb, det hade varit ansvarfull politik.
Det pratas om att budgeten är ”försiktig” för att skydda oss inför en stundande kris. Jag tror att detta är en politik för att skär ner välfärden i smyg. Det heter ”Vi satsar” men sanningen är ”Vi gör kosmetiska förändringar så att det ser ut att vi satsar men egentligen så skär vi och låter er sektor sakta men säkert urholkas”.
Tänk om vi hade haft en handlingskraftig regering som hade vågat se denna mellanvalsbudget som en möjlighet att göra mindre sexiga satsningar på till exempel högre utbildning, som hade gett oss framtida förutsättningar att konkurrera.
Jag köper inte att satsningar på högre utbildningar eller på studentbostäder är en ”riskabel” satsning. Snarare är denna politik att spela rysk roulett med Sveriges framtid. Jag efterlyser visionära politiker i dag som är beredda att göra satsningarna som kommer märkas långt efter nästa val inte bara i våra planböcker efter ett krogbesök i morgon.
Tydligen är detta att begära för mycket. Jag önskar att jag hade varit glad över den här budgeten, men jag hade hellre haft ett eget tak över huvudet och en bra utbildning i stället för en något billigare räkmacka.
