I karriärtipsens tid är det inte rekommenderat att sakna svar på den stora framtidsfrågan. Men Annika Skogar har tänkt om – och vänder sig mot frågans formulering.
Jag drar mig alltid för att gå till frisören. För det slutar alltid likadant. Det slutar alltid med att jag sitter och ljuger. I går var dagen åter igen här, något skulle göras åt den svintokaraktär som allt mer börjat ta form på mitt huvud.
Några trevliga minuter passerar i frisörstolen men sen kommer de. Frågorna. De oförargliga frågorna som de flesta kan svara på med några korta meningar. De som vanligen trasslar in mig i långa haranger och skapar fundersamma veck i den andres panna.
Medan hårtesterna faller till marken svarade jag på frågan om vad jag ska bli när jag blir stor. Bli bli bli.
– Jag ska bli sjuksköterska.
Jag ska inte alls bli sjuksköterska. Men jag orkade inte förklara en gång till att jag läser pol kand-programmet (”som är typ statsvetenskap”) och att nej, jag vet inte direkt vad jag ska bli. Bli, bli, bli.
Jag har tröttnat på att berätta att jag pluggar utan att veta var det slutar. Jag är rädd för att mötas av sneda leenden, himlande ögon (”hon tror hon ska bli president!”) och den slutgiltiga dumförklaringen (”det verkar ju jättekonstigt att plugga utan att bli något.”). Något annat tycks inte en vilsen själ förtjäna.
Därför blir jag ibland sjuksköterska. Något handfast, rejält och praktiskt. Jo, det ska jag bli! Bli, bli, bli.
Antagligen skulle jag sluta få för mig att byta identitet hos frisören så ofta om det inte vore så att påfundet att plugga endast för det högre vetandets skull , anses vara något av det dummaste du kan göra.
Karriärcoachning, cv-granskning och meriterande fritidssysselsättningar. Universitetet, kårerna och studentorganisationerna är själva aldrig sena med att påminna studenterna om att nästa hållplats i livet med fördel är karriären. Och nu ska allt göras för att nå dit. Vad har du annars på universitetet att göra?
En plan ska vara redo att presenteras på släktkalset, förfesten och till den avlägset bekanta du möter på busshållplatsen. Jag vet inte är inget svar. Trots att inte riktigt veta är livets mest spännande egenskap. Att inte riktigt kunna säga hur livet ser ut om fem år.
Men något samvetstyngd efter gårdagens fullständigt lögnaktiga redogörelse av sjukskötskeprogrammet, har jag sagt till mig själv att lögner inte är bästa taktiken mot de som sjunger den raka yrkesbanans lov. Nästa gång har jag ett annat svar.
– Vad jag ska bli? Jag ska inte bli. Jag är redan. Är, är, är. Nu.
