Många studenter cyklar i början av sin studietid, men långt ifrån alla blir långvariga cyklister. Lundagårds studentlivskrönikor Isak Wickholm tror sig veta varför så många parkerar cykeln för gott.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
I decennier har studenter trampat till föreläsningen och vinglat hem från klubben. Cykeln har befäst sin ställning som stadens självklara transportmedel, inte minst genom traditioner som cykelfester och tandemstafett. När jag flyttade till Lund var det självklart att köpa en cykel, och jag hade därför spanat in en annons i förväg.
Min första cykel i Lund var en ljusblå, stilren Crescent i äldre modell från Blocket. Jag kommer aldrig glömma den. Knappast utan skavanker, men det spelade ingen roll. Som nyinflyttad var jag rotlös och vilsen, men med händerna på styret lyckades jag övertyga mig själv om att jag nu var en riktig Lundastudent.
Där och då trodde jag att jag det ständiga cyklandet skulle definiera min studietid, men det visade sig vara en helt felaktig prognos. Jag och mina vänner har cyklat allt mindre med åren, något som blev särskilt tydligt inför en cykelfest för några veckor sedan.
– Jävligt dum fråga. Men vi skippar väl cykeln? skrev en av mina vänner i gruppchatten inför kvällen.
För en studenttradition som vilar på två hjul kan det låta befängt, men det dröjde inte länge innan frågan möttes av enhälligt medhåll:
– Min cykel blev snodd för två år sedan, skrev en vän.
– Har haft punka sedan september, svarade en annan.
– Vi kan väl bara gå mellan stoppen? föreslog en tredje.
Det blev tydligare än någonsin att cykelns status har förändrats. Detta har förstås sina skäl. Med åren flyttar många närmare stadskärnan och kan promenera nästan överallt. Men fenomenet verkar vara bredare än så. Att döma av mina vänners vanor märks samma tendens även långt utanför tullarna.
Många av oss har inte heller råd att köpa en ny cykel eller lämna in en trasig. Som samhällsvetare haltar också mina hantverkskunskaper – en trasig framväxel var tillräcklig för att jag skulle bli fotgängare på heltid.
För den som vill slippa strosa till sin slutdestination så finns dessutom bekvämare alternativ. Oavsett hur många växlar cykeln har får den svårt att mäta sig med lockelsen att slippa trampa över huvud taget. När cykeln sviker dig är en Voi din vän.
Dessa praktiska faktorer förklarar varför studenter slutar att cykla, men det handlar också om något helt annat. För mig blev cykeln framför allt ett sätt att känna mig som en riktig student. Med tiden minskar behovet av att bevisa att man hör hemma här – och då minskar också viljan att laga en sliten slang eller ersätta en stulen cykel.
Jag ångrar inte att jag köpte en cykel. Trampandet gav mig en välbehövlig känsla av tillhörighet. Min ljusblåa Crescent följde inte med mig hela studietiden, men den tog mig åtminstone in i Lund.
