När Maria Rosén var utomlands såg hon upprördheten uttrycka sig på gatorna, och mötte en utopisk bild av Sverige. Då insåg hon att en glödande vilja att förändra behövs även på hemmaplan.
När jag bodde i Spanien och folk frågade var jag kom ifrån och jag svarade Sverige kom den förutsägbara reaktionen:
– Åh, så du kommer från Sverige. Från paradiset.
Under mitt år i Spanien såg jag fler och fler av universitetets vita väggar prydas av ilsket rödmålade budskap. El Bologna no. Apóderate mujer. Nej till Bolognaprocessen. Upp till kamp, alla kvinnor.
När diktaturen släppte sitt järngrepp för 36 år sedan, var det som att lyfta på locket till en tryckkokare. Än i dag präglas landet av ett behov av att skrika ut sin åsikt som bara den kan ha som tvingats till tystnad.
Och det dåliga samvetet anmälde sig till tjänstgöring när jag insåg hur bra vi i Sverige har det, här där demokratin ligger så djupt rotad i vårt trygga folkhem.
Samtidigt ler jag snett åt paradisliknelsen. För i paradiset ligger mormor på äldreboendet och väntar på att hennes blöja ska bli vägd, i hopp om att den ska bli utbytt. I paradiset skickas unga med gravt självskadebeteende utan att vara dömda till rättspsykiatriska kliniker.
Varken jag eller mina föräldrar har behövt slåss för våra röstsedlar. Som svensk kvinna har jag närmare till glastaket än mina medsystrar på kontinenten. Och mina släktingar har aldrig behövt gå upp till kamp mot någon diktatur, för att sedan försvinna i en skåpbil en mörk natt och aldrig mer komma tillbaka.
Och fastän jag är innerligt tacksam, ser jag en speciell gnista i mina spanska vänners ögon, en vilja att förändra och kämpa mot orättvisorna och protestera. En gnista som tändes efter många års tryckande tystnad. En gnista som också vi behöver för att förändra. Så att mormor alltid får blöjan utbytt och tjejen på den rättspsykiatriska kliniken får komma hem igen.
