I huvudet på en soffpotatis

- in Kultur & Nöje

2012 är ett högtidsår för alla sportälskare. Samtidigt innebär det en prövning för dem som aldrig förstått varför man ska bry sig om muskelberg som tar guldmedalj. Sebastian Hagberg försöker förklara varför man bör hänge sig åt passivt tevetittande i sommar.

I sommar äger två stora idrottsevenemang rum – EM i fotboll och de olympiska spelen i London. Några, inte så djärva, antaganden: Landet Sverige kommer att drabbas av många besvikelser och några få euforiska ögonblick. Vidare kommer mediebevakningen att slå rekord i omfattning, vilket retar den sporthatande delen av befolkningen som hellre ser på Sarah Kane än Sarah Sjöström. Under OS kommer ett blåbär från Afrika att väcka stor munterhet. Vi börjar kunna det här.

Det finns många skäl att älska sport men egentligen bara ett skäl till att hata det. Älskvärt är dramatiken, känslorna och klarheten. Nackdelen är att allt detta egentligen är meningslöst.

De flesta människor brukar inse tidigt vilket läger de tillhör. Vi behöver bara tillbringa några veckor i grundskolan för att bli tilldelade våra roller – vare sig vi vill det eller ej. Med tiden kommer vi också att omfamna de motsatspar som vår kultur prackar på oss: Är du hjärna eller hjärta? Själ eller kropp? Ande eller kött?

Själv har jag alltid vacklat mellan de båda sidorna, vilket inskärps av att jag alltid trodde att jag fick mitt namn ifrån den tyske barockkompositören, tills jag för några år sedan fick reda på att jag i själva verket var döpt efter den brittiske medeldistanslöparen Sebastian Coe. På senare år har jag dock försonats med faktumet att jag är en sportkonsument av värsta sort: Den som irrationellt förlåter mitt favoritlags defekter och förstorar upp motståndarens. Den som tror att lagtröjor är besjälade med egenskaper som vunnits genom generationer. Den som skriker åt teven. För att nå dit var jag tvungen att acceptera tre axiom, som jag tror är nödvändiga för att kunna uppskatta sport till fullo.

1. Människor behöver distraktioner för att kunna slå ifrån sig de sanningar som vi förr eller senare kommer att behöva konfrontera. Vi åldras och vi dör. Samma sak gäller för människor vi håller kära. Livet är helt enkelt ett fiasko. Oavsett om du viger din tillvaro åt att se på teater, gå på konserter eller förfina din matlagning så är drivkraften densamma: ett fåfängt försök att klättra ur graven.

2. Att konsumera sport är ett av de mest passiva sätten att fördriva tiden. Men det är också ett överlägset sätt att få omedelbar spänning. Aristoteles skrev att för att något ska kallas dramatik så krävs en förveckling, det vill säga allt som händer från inledningen till den sista lyckoomkastningen; och upplösning, vilket är det som sker efteråt. För att vi ska finna det drabbande krävs dock att författaren eller regissören är skicklig. Sport är också drama, men allt som krävs för att absorberas är en tävling eller match. Och det finns det gott om.

3. Det här är det viktigaste steget. Du måste, åtminstone i stunden, övertyga dig själv om att idrott är viktigt. Det krävs, så att säga, ett “leap of faith”. Visst är det viktigare att rädda regnskogen än att titta på Super Bowl, men vad många glömmer är att om alla räddade regnskogen så skulle vi få för mycket regnskog. Hela världen skulle vara regnskog. Och det är inte heller bra.

Den amerikanske lingvisten Noam Chomsky är en erkänd sporthatare. I hans ögon är det obegripligt att människor, som överlag är demonstrativt okunniga om viktiga saker, kan demonstrera sådan intelligens och kreativitet när de talar om idrott. Vi gäspar ögonen ur oss när vi läser om eurokrisen, men vi ägnar timmar åt lönekostnaderna, värvningarna och biljettintäkterna för våra favoritlag.

Det fåniga med sporthatarnas resonemang är att de verkar tro att folk gillar sport för att de inte känner till att de inte borde göra det. De sitter på sin alternativa kammare, andas kontrafaktiskt syre, och menar att finge bara sportfånarna se ljuset så skulle de slå sig ner med böckerna i stället.

I själva verket ger idrotten oss en chans att uppleva gemenskap utan rädsla för svek, att känna adrenalin utan risk för hälsa, att lära sig hantera förluster utan att något riktigt står på spel. Varför ska man älska sport? Jag säger som Willy Kyrklund när han förklarade varför han började röka: Det är ett skapat behov som alltid låter sig tillfredsställas.

Text: Sebastian Hagberg

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

En samhällsanalys genom fotbollens glasögon

Trycket var högt. Erik Niva, en av Sveriges