Spexdravel i mellantid

- in Studentlivsbloggen

Trots att 44 dagar passerat sedan senaste premiären och 112 dagar återstår till nästa träffas vi med chefsgruppen för Lundaspexarna. Under tre timmar i kväll har vi ventilerat alla våra tankar om höstens spexperiod och dessutom varit inne och nosat på vårens. (Ja, till och med på höstens då vi redan bokat in datum för den årliga Kalmarturnén i september.)

Vi har pratat om hur allting gick under den intensiva månaden vi flyttade in i AF-borgen och förberedde inför föreställningarna varenda kväll. Vad var särskilt bra den här gången? Var det något som blev extra strålande? Vad skulle kunna förändras och göras bättre till våren? Hur fungerade ensemblen som den här gången bestod av rekordmånga nya spexare – hur var stämningen och ensemblekänslan? Hur ledde vi som chefer våra sektioner? Vad skulle vi kunna förbättra till nästa gång?

Jag räknade efter i kväll och med de nya efterträdarna inräknade består Lundaspexarnas chefsgrupp just nu av 5 grabbar och 9 tjejer, samt en stycken oklar (inte till könet alltså utan den tilltänkta till posten). Vi leder arbetet i dekoren (fonder och rekvisita på scen), sexmästeriet (maten som serveras spexarna varenda kväll), orkestern, tekniken (föreställningsljud och -ljus), sminket, scenen (skådespeleri och sång), syeriet (kostymer) respektive mediokret (biljetter och grafiskt).

Jag tycker att de här mötena är supermysiga men också rätt intressanta. Somliga i chefsgruppen har spexat i fem år och hunnit med elva (!) spex, andra har ett enda litet spex på nacken när de kliver på som chefer. Att dras med gamla rävar tycker jag inte är av ondo. Kanske är det för att våra gamlingar inte är några rävar just men hur som helst – att det finns chefer som sitter i flera år tycker jag är lika viktigt för att vi ska få chans att lära oss rutiner som underlättar arbetet som för att vi ska kunna undvika att upprepa misstag som begåtts förut. Det finns mycket att lära från förr, särskilt i sådana här hundraåringar till organisationer… Men det finns också en känsla, en stämning eller en kultur om man så vill som inte går att plita ner i ett testamente och på så sätt föra vidare till nya generationer sektionschefer och spexare.

När jag jag pratar om vår spexkultur syftar jag inte på värderingar och traditioner som nedärvs förbehållslöst och bevaras utan att ifrågasättas. Tvärt om faktiskt. Den finns där från början men skiftar till sin karaktär beroende på medlemmarna. Och i chefsgruppen pratar vi om vad Lundaspexarna är, vilka vi vill vara och hur vi vill att organisationen ska fungera. Vi diskuterar hur vi bemöter kritik och besvarar frågor som varenda en av våra medlemmar tveklöst får någon gång under sin tid i spexet. Det gör att även om vi är ett emellanåt omstritt spex som får motta stora mängder ris såväl som ros (lika kärleksfull som någonsin förvisso) vet jag precis vad jag tycker om föreningen som består av mina vänner, känner mig stolt när jag pratar om den och känner mig inte påhoppad när någon ifrågasätter oss.

Men framförallt är det så jäkla oerhört kul att få spexa. Punkt!

lx-ilion03b

Uppdatering: Jag pratar förstås inte för någon annan i chefsgruppen eller spexet utan så här är det jag kan känna en ruggig måndagskväll i januari när terminens sista inlämningsuppgifter snart ska vara respektive lärare till hands.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Sista ordet: Halverat högskoleprov i höst

Efter många turer fram och tillbaka kom Universitets