Bakom en stickad filt med hål i

 Att kunna slappa i soffan och åka gratis kollektivtrafik är det nog ingen som klagar över. Men när det är på bekostnad av den luft vi andas in – vad gör vi då? Studentlivskrönikör Emma Andersson tampas med den obekväma sanningen.

Det ligger en grå dimma över Paris hustak. Jag snörar joggingskorna när pappa sms:ar. Myndigheterna varnar för att föroreningarna i luften är så farliga att alla pendlare ombeds lämna bilen hemma. All kollektivtrafik har öppnats upp och blivit tillfälligt gratis. Och att sporta utomhus – vilket innebär ett och annat djupt andetag – är inte att tänka på.

Det är en påminnelse. En av de där obekväma som dyker upp med jämna mellanrum och tvingar mig att inse att allt faktiskt inte är okej. Visst är det skönt att ha en legitim anledning till att slappa i soffan, och en klar fördel för plånboken att inte behöva betala för metron när jag tar mig runt i staden, men någonstans djupt inom mig blir jag bara rädd.

Om jag ändå kunde leva mitt liv bakom en stickad filt med små hål i. Ta mig igenom livet på samma sätt som jag tog mig igenom otäcka filmer som barn. När jag är hemma igen – tillbaka i Lund – och går Lilla Fiskaregatan fram, eller grusgången upp till UB eller SOL, får jag nästan panik. Inte enbart för att min plånbok inte är den fetaste, utan för att Amnesty, Greenpeace, Läkare utan gränser och alla de andra organisationerna som viftar med sina papper är ännu en påminnelse om detta oändliga smörgåsbord av elände som av någon ondskefull magisk anledning aldrig vill försvinna hur många bitar jag än plockar på mig.

Nu kanske det faktum att Paris ligger i föroreningarnas dimma är en jämförelsevis fånig sak att oja sig över. Men det hamnar i en hög av så mycket annan skit som inte går att spola ner.

Snart rinner den över.

Så läser jag dikten Our Generation, skriven av fjortonårige Jordan Nichols. Dikten spreds för några veckor sedan på Twitter efter att ursprungligen ha lagts ut av Jordans storebror, Derek. Jag ska inte förstöra nöjet för er om ni ännu inte hunnit läsa den, men kort sagt målar den upp två väldigt olika bilder av framtiden. Vad vill vi egentligen bli ihågkomna för?

Kanske är den lite kliché och naiv i sin hoppfullhet, sin tro på mänskligheten och en lösning på världens problem, men den är precis vad jag behöver.

En påminnelse.

För tro det eller ej, det finns några bra sådana också.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Spex and the city

I couldn’t help but wonder… Vad händer med