Thomas Ravelli, Martin Dahlin och Tommy Svensson. Målvakt, anfallare och tränare. En trio som dansande i gult och blått en sommar och som alltid kommer ha plats på svenska fotbollshjärtans dansgolv.
Martin Dahlin sitter och pustar ut framför ett slitet skrivbord i det mintgröna skyffet i AF-borgens katakomber. Det får duga som pressrum för kvällen. På väggarna vilar stora, illa åldrade porträtt av furstar och hertigar. Bredvid sitter forne tränaren, nöjt snicksnackande med Studentaftonens arrangörer. Det är två tidigare fruktade huvuden i fotbollsvärlden som finns där, mitt framför mig.
Så, hur ofta drömmer ni er tillbaka till den där sommaren 1994?
Tommy Svensson: Jag tänker inte på det speciellt ofta, men man blir påmind. Det kommer nästan alltid fram någon och vill tacka för sommaren ’94. Man blir lika förvånad varje gång – att det sitter kvar så länge…
Martin Dahlin: Det är fantastiskt att vi gjorde det intrycket. Att folk kommer fram, nästan med tårar i ögonen, helt lyriska och tackar för alla fina upplevelser. Det är förstås fantastiskt att få höra.
Hur hanterar du det, Martin?
MD: Man är otroligt tacksam. Men jag blir bara sämre och sämre på att hantera det. När man var aktiv och fick mycket uppmärksamhet, så tänkte man inte så mycket på det. Men nu, när det inte händer så ofta, blir man lite förvånad. Det är fantastiskt. Nästan lite genant när någon kommer fram och hyllar en på det sättet.
Foto: Jens Hunt.
Trots att jag inte själv fick se er spela, så har ni ändå spelat en stor roll för mig.
Thomas Ravelli står tillbakalutad mot en knarrig kökssoffa med blick stilla i sin mobiltelefon: Det vi gjorde – ingen har gjort det bättre. Hade det gått bra för landslaget nu, och man hade åkt till Brasilien och tagit ett brons, hade det klingat av. Det vi gjorde.
Kan man alltså säga att ni fortfarande i ropet just på grund av senare landslags misslyckanden?
TR: Nä, det kan man väl inte säga! Men på det viset är det också bra för oss, då. Får man en framgång, så får man ju det. Det är som det är.
MD: Man får vara tacksam för det man har varit med om. Förhoppningsvis händer det att vi får fram ett bra landslag igen. Man hoppas ju inte att det ska gå dåligt för svenska landslaget.
TS: Även om det kommer att ta lite tid, så kommer det att hända igen. Och händer det, så är det inget som försämrar vår prestation.
Men era namn lever vidare? Det finns fortfarande autografjägare?
MD: Jag har en kompis som åkte till ett litet land i Mellanöstern för ett tag sen. Han berättade för en taxichaufför att han kom från Sverige. Och då nämnde taxichauffören – och min kompis trodde inte att det var sant – ”Dahlin och Brolin”. Det var det han kände till ifrån Sverige.
Inte Ravelli? skämtar sportjournalisten Olof Lundh, som sitter med på pressträffen.
MD: Nä, inte Ravelli. Inte just den taxichauffören!
Vad känner ni inför det? Kändisskapet?
TR: Men det måste man väl ändå säga, att rent massmedialt var det ju enklare att ha med oss att göra. Det var det! Alla spelarna ställde ju upp! Det var inte bara att man skickade Zlatan, som man gör nu.
Ni körde väl en timme press om dagen? frågar Olof Lundh.
TR: Ja, alla spelare! Det var väldigt öppet på det viset. Eftersom vi spelade bra också, var det ju lätt att skriva. Det är ju svårare att skriva om det går dåligt.
TS: Vi fick faktiskt pris av FIFA som det mest lättillgängliga landslaget, det mest öppna landslaget. Det var avtalat med killarna att alla var tvungna att ställa upp en timme på morgonen.
Hur mycket har VM-bronset inneburit och hjälpt er på ett personligt plan? Du, Martin, är ju en väldigt framgångsrik spelaragent.
MD: Det har ju hjälpt oss alla. Den sommaren gjorde våra namn till starka varumärken, som vissa av oss på olika sätt har lyckats utnyttja. Jag har en klädeskollektion som finns i hela Skandinavien som också fungerar bra. Det har varit väldigt, väldigt viktigt.
TR: Jag föreläser, är konferencier och har lite andra reklamuppdrag. Nu håller vi även på med en egen klädkollektion – min tvillingbror och jag. Att få en sån belöning som vi i slutändan fick, det är inte många förunnat – alla får ju inte det. Det känner jag en oerhörd tacksamhet inför.
Känner du också en tacksamhet emot Anders Svensson? Han slog ju ditt rekord för mest spelade matcher i landslaget.
TR: Den diskussionen vill jag inte helst ta upp… Nä, rekord är ju till för att slås!
MD: Du har nog släppt in mest mål också…
TR: Det har jag väl inte! Det har jag väl inte? Men det är ju roligt för Anders – självklart är det så. Jag trodde ju aldrig att han skulle komma att slå det där. Det trodde jag inte.
Så det var en liten besvikelse, i alla fall?
TR: Självklart är det så. Alla tänker väl på det viset.
Ni ska spela jubileumsmatch i Båstad? Hur känner ni inför det?
MD: Jag känner stor oro.
Har du inte hållit i gång?
MD: Det är väl inget som man gör jätteofta.
TS: Han mest orolig för testerna han ska göra innan!
TR: Jonas Thern har lovat att glödtända den gamla dieselmotorn, så han kan springa sen.
Det låter ju lovande.
TS: Men det finns inget annat än seger.
Lätt match?
TS: Lätt match, ja.
