En vecka som någon som inte är jag

- in Krönikor
@Linnéa Berglund

Vad händer när en inbiten morgonmänniska vänder på dygnet och plötsligt får hela nätterna att disponera? Helsingborgskrönikör Linnéa Berglund har upplevt en plötslig tidsomställning.

Tio dagar och nio timmars tidsskillnad har gjort mig till en annan människa. Glöm den jag var innan, för nu är allt annorlunda. Det faktum att jag numera klarar av att vara vaken senare på kvällen än de flesta lågstadieelever har skakat om mitt liv i grunden.

Jag har alltid varit en morgonmänniska, en sådan som gärna går upp kvittrandes vid halv sju för att fånga dagen. Jag har aldrig hyst någon som helst medkänsla för de som måste kämpa sig upp till tio-föreläsningen och dyker upp med mindre stenblock kvar i ögonen. Istället har jag odrägligt berättat om allt jag hunnit med medan de varit kvar i drömmarnas land. Jag har varit totalt oförstående. Fram till nu.

Det var en maffig sjuttontimmarsresa som förändrade mig. Där någonstans, på väg bort från den amerikanska västkustens soldränkta kullar tillbaka till den grådimmiga vardagen, tappade jag uppfattningen om tid. Där, högt ovan jord i en 747 Boeing, blev jag blev en ny version av mig själv. En version som skyr de tidiga mornar jag tidigare dyrkat, som aldrig tycks vilja gå till sängs trots att mörkret för längesedan gjort intåg. Plötsligt är det omöjligt att förstå hur jag någonsin skuttat upp frivilligt när resten av staden fortfarande sover.

Min nya identitet som kvällsmänniska erbjuder så många möjligheter. Jag kan spendera hela natten på något mörkt dansgolv utan att likt Askungen flagga för hemgång innan midnatt. Jag slipper hitta på sätt att fördriva fyra timmar av min lördagsmorgon innan alla andra vaknat. Jag vågar till och med boka den senaste biotiden utan att riskera att störa stolsgrannen med högljudda snusningar. Plötsligt har den grå vardagen förvandlats till en färgsprakande karneval där natten är min att förvalta.

Men det tär att försöka vara något man inte är, och efter att ha levt en vecka med min nya identitet börjar kroppen sakta återgå till utgångsläge. Det finns en plats för alla och min är uppenbarligen inte som efterfestens sista gäst. Men kanske har mitt kortvariga gästspel för det andra laget gett mig en viss förståelse för att alla inte anser sju en normal tid att stiga upp, och nästa gång en kursare somnar på morgonföreläsningen kommer jag inte fnissa och peka. Istället ska jag hyscha skrattet, erbjuda min axel och försiktigt viska vaggvisor i hens öra.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.