”Rädslan är starkare nu”

- in Studentliv
@Virve Ivarsson

1996 sjöng hon likhetsfeminismens lov i boken Under det rosa täcket, 2013 blottade hon i Lyckliga i alla sina dagar avståndet mellan våra drömmar och vårt samhälle. Men innan dess var Nina Björk student vid Lunds universitet.
Lundagård passade på att fråga henne om klass, påverkan och rädsla.
 

I Lyckliga i alla sina dagar talar du om att människor i allmänhet inte främst strävar efter ekonomiska värden utan snarare drömmer om gemenskap och närhet med andra.
Varför fortsätter vi då att konkurrera och jobba så mycket – om det inte är vad vi vill?
– Vi måste ju konkurrera, man kan ju inte under hela den tiden man går i skolan tänka att ”nej, jag vill inte tävla, jag vill inte konkurrera – oj jag kunde svaret på den här frågan – jag skickar över det”. Alltså det samarbetet är ju helt omöjligt.
– Det finns ju något institutionellt som tvingar en att konkurrera som inte vi som individer har makt över. Och samtidigt som vi tvingas in i en konkurrenssituation så är det ju de sidorna som växer inom oss, och som vi plockar fram och som vi blir bra på, som vi kan hantera och som vi känner igen. Så det är ju ett samspel mellan rent faktiska omständigheter och individpsykologi.

Fast om man vill ha mer närhet och mindre konkurrens – varför väljer inte fler att till exempel söka ett mindre avancerat jobb som kanske ger mer fritid?
– Om du tar ett enklare jobb så får du kanske inte bara lägre lön, utan det är ofta också mindre kreativitet i ditt arbete. Sen tror jag att vi vill ha inflytande och känna att vi kan påverka det vi arbetar med vilket man i lägre grad kan om man sitter i kassa eller städar toaletter. Då föredrar man kanske ändå ett mer avancerat jobb, även om det är del av ett system som man tycker är konstigt.

Finns det ändå något man kan göra för att minska på tävlandet och öka på relationsbyggandet i sitt liv?
– Man kan naturligtvis säga nej till vissa saker. Jag har ju till exempel i mitt personliga liv sagt nej till mer pengar och mer ekonomisk trygghet för att få göra saker jag tycker om. Men det kräver både att man är i en priviligierad situation och att man har självkänsla.

Karriär har ju varit ledordet för flera ungdomsgenerationer nu.
Tror du att dagens unga kommer prioritera annorlunda, kommer vi se en framtid där man strävar efter mjukare värden?
– Jag tror det blir svårare och svårare att göra det när människor känner sig mer och mer rädda och otrygga, vilket jag tror att många gör idag. Bara inom det svenska systemet så har ju välfärdsstaten urholkats.
– Jag ser det på mina syskonbarn som är så stora att de ska ha valt universitet nu. Att det inte är så lätt att välja något humanistiskt ämne eftersom det kan leda till ingenting. Man väljer då hellre något som mer säkert verkar leda till jobb för man är inte säker på att fångas upp annars.
– Det som moderaterna pratar om med innan- och utanförskap är ju verkligen en skrämmande bild som inte bara är en bild utan verklighet. Den här rädslan att ”Jag får inga pengar, jag kommer inte ha någonstans att bo om jag inte får ett jobb” – den är starkare nu än när jag var vid universitet.

Hur minns du själv ditt studentliv i Lund?
– För mig var det så oerhört mycket mindre som krävdes än gymnasiet vad gäller tid. Jag läste litteraturvetenskap, idéhistoria, sociologi och genusvetenskap. Det var easy, det krävde inte jättemycket.
– Sedan tyckte jag att hela universitetslivet var som en bildningstid, en skolning där jag även var aktiv i Smålands nation och där man började vara intellektuell genom att läsa onödiga böcker i pluggsyfte eller läste tidsskrifter. Så det var ju en skolningstid på många plan.

Du skrev i en kulturtext i DN tidigare i år att vi inte bör vara så rädda för att visa våra känslor i kärlek. I september skrev du i Dagens Arena om att den modiga arbetarklassen vågar ifrågasätta det som allmänheten ser som förnuftigt.
Är det rädsla som håller oss tillbaka från så väl att nå lycka som från att engagera oss politiskt?
– Det där med kärleken – där tror jag just att det är det där att man har en så stor självkänsla att man klarar av att säga ”Jag vill ha dig”, att man inte bara spelar cool, som är grejen.
– När det gäller arbetarrörelsens mod så skrev jag ju det om en tid där man verkligen lärde sig att man borde hålla käft om politiska frågor, det lär vi väl oss på olika sätt nu också men inte så öppet liksom. Men jag tror att det är väldigt viktigt att människor tänker att ”Ja jag förstår att många människor tycker och tänker såhär – men gör jag det?” Att man har det öppet för sig, möjligheten att tänka annorlunda.

Vilken betydelse har det att tala om klass respektive feminism i dag?
– Jag tänker att klassbegreppet på ett sätt är mer knutet till produktionen. Att vissa äger fabriker eller redskap som andra måste ha för att kunna utföra sitt arbete. Den relationen är mer grundläggande än en patriarkal struktur.
– Men sen kan jag se i klassdiskussionen att det blir en livsstilsfråga – att man gillar att ha bilder på gråtande barn på väggarna eller åka på husvagnssemester och det ska inte medelklassen se ner på. Den klassdiskussionen tycker jag är ganska ointressant, för mig är klassbegreppet just en fråga vem som äger. Sen har det naturligtvis en massa följder i människors liv om man är arbetarklass eller medelklass men jag vill inte helt livsstilifiera den diskussionen.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Joakim Lamotte möter Ann Heberlein

Till höstterminens andra Studentafton var journalisten Joakim Lamotte