#backaester

När saknar man självrespekt i kärlek? När man förnekar sina egna behov, eller när man vägrar ge upp sin kärlek för annat än ett klart besked? Kanske skrattar vi oss förbi det normbrytande i Lena Anderssons böcker om Ester.

Vilken idiot hon är, Ester. När den första av Lena Anderssons succéromaner om kärlekstörstande Ester, Egenmäktigt förfarande, hade premiär på scen i september tycktes denna mening vara temat. Båda böckerna om Ester handlar om att hon blir intresserad av en man, det är otydligt hur intresserad han är tillbaka och Ester våndas sedan medan hon försöker ta reda på det.

I Uppsala stadsteaters uppsättning ramas hela tiden Esters sökande in av hennes två väninnor som konstant tycks fråga såväl sig själva som publiken  varför Ester är så otroligt trög och inte snabbare kan förstå att den man hon gillar helt enkelt inte är så  särskilt intresserad. ”Hur svårt kan det vara?”, ”Du beter dig som ett barn!”, stönar väninnorna plågat och inväntar sedan de många lika medlidsamma som generade ja-visst-är-det-konstigt-att-man-inte-fattar-sådant-tidigare-skrattsalvorna från publiken.

Hugo Rask, Esters kärleksobjekt, tycks tyvärr även han i uppsättningen mest vara till för att få publiken att skratta. Hugo verkar vara en man som mest bara flyter med. Klart han låg med Ester när hon nu råkade vara i närheten så många gånger och när hon nu smickrat honom så vackert med långa utläggningar om hans konstverks betydelse. Hugo tycks hela tiden vända sig till publiken och fråga om inte den kan förstå honom. Och han möts av  samma mängd medlidsamma och generade skratt. Jovisst kan publiken förstå honom, Hugo Rask är ju bara lite ointresserad och korkad. Vilken idiot han är, Hugo.

Är det detta som fått böckerna om Esters väntande på sms från ambivalenta män att sälja som smör? Att vi kan skratta åt hur svårt Ester har för att förstå att de män hon är intresserad av faktiskt inte är så intresserade av henne tillbaka, och samtidigt känna igen oss? Ja, på sätt och vis är det väl det. Ändå kan jag inte låta bli att känna att uppsättningen skrattar så mycket åt det faktum att Ester skamlöst tar initiativ och står upp för sina behov att den missar hur lockande detta förhållningssätt kanske ter sig för betraktaren.

”Vi gjorde en total ovetenskaplig opinionsundersökning där vi frågade ut tjugo av våra manliga vänner (mellan 26 och 45) som lever i fasta förhållanden. Inget av dessa inleddes med att kvinnan var den som ringde först. En kille sa till och med att om hon hade gjort det ”skulle allt de roliga varit förstört”

Låt oss säga att du är förälskad. Eller att du plötsligt träffar någon som du inte kan se några fel på. Du blir nervös, delvis för att du inte litar på din egen förmåga att omvandla det trevande och sköra till något mer. Så du börjar söka efter hjälp i ärendet, och det är inte den slags hjälp du vågar be dina vänner – eller överhuvudtaget högt och i dagsljus – om. Så du googlar. När det här var sant om mig själv upptäckte jag boken He’s just not that into you som citatet ovan kommer ifrån – en självhjälpsbok tillika försäljningssuccé som sprungit ur ett avsnitt av TV-serien Sex and the city.

Bokens ena författare Greg Behrendt säger sig kunna avgöra om killen man dejtar är intresserad av en eller inte och jag fick nu bland annat höra att det var viktigt att killen bjöd ut en på riktiga dejter, att han skulle vara den som tog initiativet och att det inte skulle gå för många dagar mellan att man hördes. På köpet fick jag dessutom veta att jag som tjej inte kunde räkna med annat än att allt går åt helvete om jag någonsin tar initiativet eller har sex på första dejten. Låt oss säga att det inte var exakt vad jag behövde höra.

Det är en gammal tanke att kärleken är ett spel till vilket det finns regler som är viktiga att följa. Bland annat lär Neil Strauss i boken Spelet män att nyckeln till framgång med kvinnor är att vara spännande och försöka förolämpa sin motpart lagom mycket. Kvinnor har i sin tur ofta av såväl av populärkultur i allmänhet (se till exempel filmen How to loose a guy in 10 days) som av bästsäljande raggningsböcker som He’s just not that into you och Reglerna uppmanats att inte vara drivande i kärleksrelationer.

Karin Johanisson är professor i idéhistoria vid Uppsala universitet. Hon tror att det faktum att den här typen av råd ofta riktas till kvinnor beror på kvinnans sexualitet länge ansågs väckbar först genom äktenskapet. För att befästa denna tanke behövde samhället demonisera annan utlevande sexualitet och kalla de kvinnor som ägnade sig åt den någonting nedsättande – som vampyr, nymfoman eller pervers.

    – Det här har varit centrala motbilder mot möjligheterna för kvinnor att leva ut sin sexualitet och de inryms också alla i bilden av den galna kvinnan. Det har historiskt sett varit farligt att visa sig sexuell som kvinna, säger Karin Johanisson.

Trots perioder av mer öppenhet under till exempel 20- och 70-talet har bilderna av den farliga sexuella kvinnan levt kvar. Karin Johanisson tror att kvinnor i dag är medvetna om att det är ganska absurt att de inväntar mannens frieri och att de ser sin förslavning under normerna – men hon tror också att ingenting i dag är så viktigt för människor som att få begärsblickar.

   – Jag tror att många kvinnor upplever att underordningen ger så mycket i bekräftelse och begärsblickar att den är värd det, säger hon.

Ester Nilsson är dock en person som inte verkar tycka att underordningen är värd begäret. Hon vägrar att spela spel eller skämmas för att hon älskar, i båda fallen eftersom hon menar att det vore att gå emot kärlekens natur. Hon söker en relation där båda parter såväl kan ta initiativ som prata samhällsfrågor och hon vill varken kompromissa med vem hon älskar eller med sitt behov av klarhet. När hon träffar Hugo Rask respektive Olof Sten faller hon pladask – och bestämmer sig för att ta reda på om de är intresserade tillbaka.

Vi har sett den där scenen så många gånger förut. I TV-serien How I met your mother ser Ted Robin på andra sidan puben och bara vet – men där är hon ju, personen som jag vill vara med. I Moulin rouge vinner Christian Satines hjärta genom sång och i Dead poets society läser Knox dikter för Chris trots att hon redan nobbat honom och har pojkvän. Väldigt sällan ser vi dock en kvinna i fokus som vet vem hon vill ha och försöker övertyga personen att välja henne. Och när det väl skildras framställs ofta kvinnan som skrämmande eller patetisk.

Men hur är det då med Ester Nilsson? Skulle vi säga att hon är patetisk? Tendenserna finns absolut där: lättheten med vilken hon skickar ett tiotal sms, meningar om att hon vid uppmaning att tänka ”lite mindre på hans liv, lite mer på sitt eget” finner att hon inte har så stort intresse för det senare. I bland vill jag säga till såväl Ester Nilsson som Ted Mosby att en annan person inte kan lösa alla hens problem.  Men att i kärlek vilja ha ett klart besked från sin motpart om ifall denne är intresserad känns ju ganska rimligt. Och allra mest får Ester Nilsson mig att tänka på barnet i sagan Kejsarens nya kläder. Plötsligt ertappar hon oss i fullt sjå med att tillbedja något (i det här fallet regler) som inte finns och upplyser oss om att det också är helt okej att säga hur det känns egentligen.

Längtan efter en jämlik relation går som en röd tråd genom båda böckerna om Ester. Båda de män hon träffar liknar henne också i bland vid en man när de har intressanta diskussioner. Och samtidigt finns, inte minst i andra boken (Utan personligt ansvar) hos Esters kärleksobjekt Olof Sten en stor passion och nyfikenhet inför Ester och hennes sätt att se på kärlek. Han behöver Ester men känner att det är viktigt att hålla henne på distans, kanske av rädsla för vad som skulle hända om han gav efter totalt och förlorade kontrollen. Kanske också för att han upplever att hon har så många och orealistiska förväntningar på honom.

Att vissa män klamrar sig fast vid sitt tolkningsföreträde eller en initiativrätt tror Karin Johanisson kan bero på att manligheten i dag i allmänhet är under hot. Hon tror dock också att det är viktigt att komma ihåg att det är en skillnad på vad vi människor säger högt och på vad vi tänker privat.

  – En man kanske egentligen drömmer om en mer jämlik relation, men vet att det anses manligt att säga att man vill ta initiativ, och därför säger det, säger hon.

Det kan naturligtvis även vara tvärtom.

 Karin Johanisson tycker hur som helst att det hör till Lena Anderssons förtjänster att hon genom böckerna om Ester Nilsson visar hur lite tillgång det ännu finns till den jämställda passionen eller det jämställda sexuella initiativet.

– Det blir tydligt när vi reagerar med att tycka att Ester är  krävande och fel, säger hon.

I en scen i Uppsala stadsteaters uppsättning  träffas Hugo och Ester  på en fest. De har inte setts på länge och mot slutet av den går Hugo fram till Ester och frågar:

”Har du saknat mig?”

”Och hon kunde sagt vad som helst! Till exempel ’Vad tror du?’”, säger den första väninnan till publiken.

”Eller ”Inte särskilt!”, säger den andra

”Eller bara ’Nej’” säger den första och väninna två säger därpå oerhört besviket:

”Men i stället säger hon…”, varpå Ester svarar:

”Ja, det har jag. Ska vi gå hem till mig?”

Skratten ekar i lokalen och jag tycker att det är sorgligt. För vad är det egentligen vi skrattar åt? Tanken att vi i kärlek skulle kunna uttrycka våra känslor sådana som de är på riktigt? Att kvinnor skulle kunna göra det?

”Nja, i så fall går vi hem till mig”, svarar Hugo och jag suckar.

   Kärlek kommer i många olika former. Den kan vara lätt och glad men den kan också vara obesvarad, desperat, förvirrad och ofta är den lite både och. Bara för att Lena Andersson
visar oss den i helfigur klockan tre på morgonen bredvid en ambivalent man borde det inte betyda att känslan blir till en helt annan. Det är därför fascinerande att underrubriken till Uppsala stadsteaters uppsättning av Egenmäktigt förfarande blir ”En brutal studie i besatthet” trots att boken den baseras på  har en underrubrik som lyder ”En roman om kärlek”. Hur rimmar det egentligen med ambitionen, att se på kvinnor och män med ungefär samma förväntningar?

Egenmäktigt förfarande – en brutal studie i besatthet

Pjäsen baseras på boken Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek skriven av Lena Andersson. Till och med den 29 november spelas den på Uppsala stadsteater.

Facebook Comments

You may also like

Den desperata kvinnans reträtt

I skönlitteraturen får ofta kvinnan iklä rollen som