Mot lyckan – och vidare, och vidare

- in Krönika/Studentliv

Nödvändig fortsättning framåt eller vilset flängande fram och tillbaka. Studentlivskrönikör Linna Fredström är ambivalent inför att lämna Lund för nya äventyr.

I juli bär det av mot sydligare breddgrader. Åh vad roligt! utbrister de jag pratar med. Australien som är så fint, och utbytestermin som är så kul!

De har säkert rätt. Ändå kan jag inte hjälpa att känna en liten klump i magen när jag står i kvarteret Paradiset och ser körsbärsträden blomma över medan avresedatumet närmar sig. Varför måste jag som hittat ett hem ge mig av igen?

Och varför säger alla att ”åh vad roligt att du far?” Varför är ”att resa” nuförtiden den trendigaste hobbyn? Varför känner vi oss så manade att ta en termin i London eller backpacka i Sydostasien?

Vad är det vi letar efter?

Kanske är det en modern folksjukdom, denna nervösa längtan vidare. Som ängsliga betesdjur driver vi runt, tvingar oss själva att fortsätta framåt. Är det den dystopiska omvärldsbevakningen och pessimistiska framtidsprognoserna som får oss att studsa runt som om marken var lava?

Känslan av att man måste se allt innan det är för sent.

Läkare säger att vi rör på oss för lite. Men jag tycker det känns som att vi rör oss hela tiden, i ständig oro att inte hinna se alla 1001 platser du måste se innan du dör.

Jag önskar att vi istället för att uppmuntra detta flängande tillät oss själva och andra att slå rot. Sluta hetsa med instagrambilder från vita stränder eller höga höjder, sänka blicken från himlen och se marken här nere, täckt av tulpaner och virriga änder. Jag önskar att vi kunde vila i vår tillvaro istället för att ständigt söka efter nästa äventyr.

För hur mycket flygbolagen än lovar så finns det som vi egentligen söker i lika stor utsträckning i Lund som i Los Angeles. Närhet, trygghet och en meningsfull tillvaro sitter nämligen inte i stämplar i passet.

I stället krävs tid och tålamod för att de ska växa fram. Och då måste man ibland hinna packa upp väskan också.

Men min tid i Australien blir säkert fin. Kanske blir den ännu bättre än min tid i Lund. Kanske står jag i december på någon myllrande gata i Melbourne och känner klumpen av separationsångest åter bildas i maggropen.

För aldrig är man väl nöjd.

Och ens om man är det måste man vidare. Och vidare.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Bakslag för Blekingska nationen

Blekingska nationen ska flytta från Måsvägen och bygga