I havet är vi inga flockdjur

- in Kultur, Recension
@Lundagård

Teaterhögskolan i Malmö sätter upp Titanic – en föreställning om skepp som sjunker och människor som vill överleva. Genom humor och allvar skapas ett kraftfullt porträtt av vad som händer med oss vid en katastrof. 

Efter veckor av sommarsol, känns det plötsligt kyligt i vinden när jag kliver av tåget från Lund och styr stegen mot Teaterhögskolan i Malmö. Jag spanar upp mot den gråtunga himlen. Det ser ut att bli oväder. Och det blir det också.

Inne på Bryggeriteatern, uppe på scenen, rasar nämligen stormen. Hela den svartklädda ensemblen står på fartygsdäcket med blåfrusna ansikten, och gungar som sjögräs i takt med vågorna. Försöker hålla balansen och hålla borta paniken inför det som vi vet snart kommer ske – den stora kraschen.

Föreställningen ”Titanic” är skådespelarprogrammet vid Teaterhögskolans i Malmös  examensprojekt 2016. Den handlar om skepp som sjunker och människor som vill överleva. Inte bara om Rose och Jack från den klassiska filmen, utan om individer från alla fartygskatastrofer som har skett genom åren. Och om de som sker idag, i detta nu.   

I den nyskrivna föreställningen slussas vi mellan inte mindre 36 olika korta berättelser, under tre teman – Resan, Kraschen och Döden.  Vi får se glimtar av människor i olika katastrofsituationer och valen de måste göra. Manuset blandar högt och lågt, humor och allvar.

Ena stunden ger skådespelarna liv åt dråpliga diskussioner från sajter som Flashback och Familjeliv, för att i nästa gestalta krassa beskrivningar från Kalla Fakta, om vad som händer i kroppen när en människa drunknar.

Vid föreställningens början känns det för mig lite rörigt med de tvära kasten. Var finns den sammanhängande historien? De storslagna karaktärerna? Men allt eftersom de korta scenerna spelas upp, sammanfogas de som pusselbitar och skapar tillsammans en kraftfull bild. Ett porträtt som visar upp många olika perspektiv, men ändå lyckas erbjuda den där helheten som jag först saknade.

De olika scenerna varvas också med musikinslag. Låtar av Joakim Thåström och Celine Dion framförs, men även vattnet är med och sätter stämningen. Det blåses i halvfulla flaskor, och dras med fingrarna längs vattenfyllda glas för att skapa det där gälla, olycksbådande ljudet. Ja, att till och med ljudbilden av skapas just vatten är väldigt effektfullt.

Scenografin i salongen är enkel. En svartvit bakgrund. Vita stolar. Ett dike av vatten som skiljer skådelsepelarna från publiken. Deras uttryck, reaktioner och handlingar avspeglas i vattenytan. Allra bäst tycker jag det blir när det sjunkande skeppets passagerare balanserar på hinkar uppställda i det grunda vattnet.

Dialogen ligger självklart och naturligt i skådespelarnas munnar, och genom sitt gestaltande lyckas de förstärka de frågorna som föreställningen ställer: Vad händer egentligen med människor i en katastrof? Vad är ett människoliv värt? Och kan någon annans liv vara mer värt att rädda?

Titanic nämns, Estonia nämns, men inte en enda gång pratas det om flyktingkrisen på medelhavet. Men budskapet går fram ändå. Speciellt tydligt blir det när en av skådepelarna i förbigående nämner att det känns som att vi är de där på Titanic, de som bara står bredvid och ser våra älskade drunkna.

När föreställningen är slut, och jag kommer ut från lokalen så brister himlen. De första regndropparna faller. Och jag fäller upp mitt paraply som skydd mot vattnet.

Recension: Caroline Cabot

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Samtal om sexuella trakasserier inom konstnärliga utbildningar

I december skickade ministern för högre utbildning och