Ett öppet brev till mina vänner där hemma

- in Utbytesstudier

Att leva med illusionen av att vara världens navel har sina fördelar och nackdelar. Kraven man ställer på sin omgivning är skyhöga. Exempelvis när man förväntar sig att alla ens vänner skall komma och hälsa på en på utbytet, men de skiter fullständigt i det.

Efter snara tre månader av utbyte upplever man sig mer stadgad i staden och bör vara redo att träda in i nästa obligatoriska fas: besöksfasen.

Jag tror att många känner igen sig. Innan avresa planeras det vilt. Ens nära vänner, släkt och även nära på icke-bekanta planerar hejdlöst inför de stordåd som skall uträttas under alla visiter. Jag minns att jag föreställde mig mina utbytesterminer som en snar förflyttning av plats, men med bibehållen umgängeskrets. De som byter av varandra i besöksskift och jag som spelar martyren som får offra all min dyrbara bytistid på besök.

Återigen talar jag i egenskap av den egocentrerade och bortskämda ungdom jag är. Som i hemlighet tror mig leva min egen Truman show, där världen kretsar kring endast mig. Med en protagonist i form av mig och scen i form av utbytespost i Milano skapas en ny version av Kaba i Mecka, dit mina vänner vallfärdas för att besöka mig. Det kanske inte är ett så väldigt politiskt korrekt eller sympatiskt sätt att tänka på, men nu finns det ingen tid för blödig humanism. Här är det rå ärlighet som gäller.

Så låt dem komma, ”Det blir väl bra”, tänkte jag. Det blev det inte, visade det sig. För vilka har varit och hälsat på mig?

Två besök har jag haft. Besök ett: Min farbror. Plus grabbgänget bestående av hans sju närmsta, brölande och entusiastiska fyrtioplus-vänner. De kom egentligen för en fotbollsweekend som var bokad långt innan idén om mitt utbytesår var kläckt. Jag tycker att det räknas ändå.

Besök två: Min familj. Att umgås intensivt med sin familj tror jag många likt mig anser vara något fantastiskt i teori, men otroligt krävande i praktik. Under besöket hävdade min far kontinuerligt att han varit italienare i ett tidigare liv. Hans språkförståelse, rotat ur en månadslång tågluffning som tonåring, resulterade i oändliga utläggningar om hur han ”Minsann kan föra konversation utan en enda språkkurstimme”. Detta bevisade han gärna via diverse italienska killgissningar (vilka egentligen bara var engelska ord, på brytning, ackompanjerat med gester a’ la hans bild av en italienare). Min farmor blev dessutom portad från min lokala mataffär, till följd av att hon vält ett väldigt stort ställ med läsglasögon och därefter skrikit ”It wasn’t me!!” och lämnat. Kort sagt, jag djupandades under hela helgen.

Visst, jag inser att det kunde varit värre. Jag kunde varit utan besök helt, men varför måla fan på väggen? Det är illa nog ändå.

”Vad vill jag ha sagt med detta?” Undrar ni. Jo, detta är ett öppet brev till mina vänner där hemma i Sverige. Till alla er som lovade dyrt och heligt att komma hälsa på mig, men inte levererat. Det är ett öppet förakt till pengar, plugg och livet som låtits komma mellan. Jag har väntat länge nog. Tiden är ute och jag går vidare. Jag lämnar besöksfasen och går in i nästa fas. Jag vet inte vilken det är, men den är säkert mycket roligare.

Så glöm det. Nu får ni inte komma alls längre.

Facebook Comments

You may also like

Sårad och sviken av Skånetrafiken

Något är ruttet i Lunds infrastruktur när att