Varför har vi så svårt för att förstå vad frånvaro och närvaro betyder i våra relationer? Måste vi vara konstant uppkopplade för att behålla våra vänskaper? Lundagårds kulturkrönikör Moa Lindroth diskuterar tillvarons ständiga tittut-lek.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Tittut. Det var inte igår jag tänkte på leken man blev utsatt för som barn. Min vardag innehåller inga små människor utan bara studenter i min egen ålder – och ingen verkar ha hittat ett sätt att omvandla det till ett dryckesspel. Det var när jag läste Siri Hustvedts senaste verk En bok om spöken som jag blev påmind om leken. Där beskrivs den som ett användande av närvaro och frånvaro: Hon kopplar tittut till det faktum att det tar ett tag för barn att lära sig att vuxna inte försvinner från jordens yta bara för att de lämnar ett rum. Sambandet gör leken till en urlek; det är ett ursprungligt mänskligt beteende.
Som (någorlunda) vuxen universitetsstudent är det inte svårt att se tittut-lekens relevans. Närvaro och frånvaro cirkulerar ständigt. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag hört analyser om någons frånvaro. Ofta har det handlat om dejting, ibland min egen och inte sällan andras. Är frånvaron ointresse? När kan man höra av sig igen utan att vara för på? Barnet skrattar när ansiktet dyker upp igen – vuxna analyserar det. Vissa av oss lägger otroligt mycket tid på leken.
Pendlandet mellan närvaro och frånvaro, säkerhet och osäkerhet handlar i slutändan om att försöka hitta en väg framåt i en vänskap eller kärlek. De olika sätten att leka på ska matcha. Någon tycker att en GIF är den högsta formen av kärlek och andra vill spy rakt ut om de får en skickad till sig. Sånt är bra att lära sig om varandra. Samtidigt finns det en förväntan på att alltid vara närvarande. Digitalt då – man ska ständigt gå att nå. Våra sociala spröt kämpar redan för att nå genom skärmarna och känna efter. Kravet på oavbruten kontakt borde därför trötta ut vem som helst.
För vad gör egentligen den konstanta digitala närvaron med vår närvaro i den riktiga världen? Leken säger att det bara finns två poler. Närvaro på en plats innefattar frånvaro någon annanstans. Min mormor har slutat smsa mig på min födelsedag eftersom hon istället slänger iväg en AI-genererad reel med en rosa kanin som säger grattis och skuttar lite onaturligt. Jag menar inte att moralisera över det – flera av mina vänskaper överlever nog endast på grund av reels. Som moderna vykort, en enkel form av kommunikation som säger: ”Det här såg jag och tänkte på dig”. Men att välja att lägga närvaron där innebär att vi missar löven som vuxit fram på träden utanför bussfönstret.
Faktum är alltså att det tar ett tag, även för en vuxen, att lära sig att någon kan försvinna ur sikte utan att försvinna från världen. Dejting verkar få en att gå i regress och glömma det mesta av vad man lärt sig – att överanalysera på sättet som många gör tyder på ett behov av omskolning. Det digitala kan vara ett hjälpmedel, det borde inte försvåra leken. Vi måste ge varandra mer utrymme att existera i den riktiga världen igen. Låt vännen svara efter en vecka. ”Det tar väl inte så lång tid att svara på ett sms” är ett motargument som innehåller sånt som är sant. Men det kan finnas mer substans i ett genomtänkt svar som dröjer, än ett slentrianmässigt efter en kvart. Närvaro kan vara både digital och fysisk, saken är bara den att precis som i tittut balanseras närvaron mot frånvaron. Vi är stora nog att förstå att den andra personen kan vara kvar trots att den blundar.
