Experimenterandet med människokroppen eller psyket är ett vanligt tema när man i populärkulturen ska måla upp en dystopi där människan devalveras till kugghjul i ett maskineri. Men vilken människosyn ger detta egentligen uttryck för?
Under hösten har Netflix släppt serien Maniac med Jonah Hill och Emma Stone i huvudrollerna. Serien utspelar sig i en närstående dystopisk värld och anspelar på en klassisk populärkulturell modell: oetiska experiment där man endast ser människan som ett kugghjul i ett stort maskineri.
I Maniac får man följa Owen Milgrim (Hill) och Annie Landsberg (Stone) som går med i en testgrupp för en medicin som enligt uppfinnaren ska kunna bota och reparera allt som är fel med ens hjärna, vad det än är. Både Owen och Annie befinner sig i utsatta situationer, Owen lider av schizofreni och Annie är beroende av pillret som testas. När testdeltagarna vaknar upp från medvetslöshet orsakat av pillret klagar en deltagare på att testet är oetiskt. ”Du avstod från etik när du skrev på för det här”, får hon kallt till svar av en vakt.
En klassiker bland experimentfilmer är A clockwork orange från 1971 i regi av Stanley Kubrick. I filmen sitter gängledaren Alex DeLarge (Malcolm McDowell) i fängelse och deltar där i ett experiment. I experimentet tittar han på våldsscener samtidigt som han är fullproppad av droger som både förlamar honom och triggar hans rädsla. Behandlingen ska få honom att inte längre begå våldsdåd.
Samma mönster återkommer i Kazuo Ishiguros roman Never let me go (2005) som utspelar sig på en internatskola på den engelska landsbygden där eleverna på skolan är kloner skapade med ett enda syfte: att donera sina organ. De är helt avhumaniserade och beskrivs snarare som saker än som människor. Precis som A clockwork orange och Maniac väcker den frågor om hur långt man får gå i vetenskapens tjänst.
Något mer som förenar dessa verk är att de utspelar sig i världar som liknar vår egen. A clockwork orange i ett framtida Storbritannien härjat av våld, Maniac i en kapitalistisk retro-dystopi och Never let me go som utspelar sig i nutid. De är alla tre verkligheter som på många sätt liknar vår värld, men där saker och ting är lite obehagligare, lite kallare. Det finns tillräckligt många beståndsdelar kvar från den värld vi i dag lever i för att man som tittare ska känna igen sig. De kan ses som en förlängning av vårt samhälle, och hur det kan se ut i framtiden.
Dessa framstående verk leder tankarna till filosofen Zygmunt Bauman som i sin bok Auschwitz och det moderna samhället skriver om förintelsen och moderniteten. Han menar att förintelsen inte är en anomali orsakad av en liten grupp psykopatiska tyska ledare, utan snarare en förlängning av moderniteten. Den maskinella synen på människan som växt sig stark i det moderna samhället lägger i stället grunden för att sortera bort människor som inte passar in och inte kan bidra på något annat sätt än att överlämna sina kroppar till vetenskapen, precis som Owen och Annie i Maniac, och Alex i A clockwork orange.
Med det i bakhuvudet är det ingen överraskning att populärkulturen också vänder sig till experimenterandet med människokroppen eller psyket när den ska porträttera den modernistiska dystopin. Stanley Kubrick har själv sagt att A clockwork orange är en satir över hur en totalitär regim kan använda psykologiska experiment för att kontrollera befolkningen och ”göra dem till små robotar”.
En bok, film eller tv-serie där det oetiska experimentet spelar en stor roll visar för tittaren eller läsaren att verket utspelar sig i en värld där etiska regler inte längre spelar roll. En värld där människor, frivilligt eller ej, utnyttjas av systemet för att ”förbättra” mänskligheten. Man försöker ”laga” människor på samma sätt som man lagar en gräsklippare. Och det är de utslagna och de som inte passar in som nyttjas och därmed drabbas.
Den här typen av nyfikenhet på hur man kan förbättra och göra människan starkare – ingenjörsskapet med den mänskliga kroppen och det mänskliga psyket – är onekligen det som drivit fram medicinsk utveckling. Men som man kan se i Maniac, A clockwork orange och Never let me go vittnar detta om en maskinell syn på människan som kommer med ett högt pris. I en värld där vår uppgift som människor är att vara produktiva och ”bidra” skapar synen på oss som utbytbara varor en brist på ansvar och moral som leder till att man kan utnyttja andra bäst man vill. De ger oss en inblick i hur världen hade kunnat se ut, och kan ge oss en fingervisning i hur den kan komma att bli.
Förhoppningsvis ger de oss också verktyg att se tecken på när vi är på väg dit. Ska man tro Zygmunt Bauman kommer det behövas, innan det är för sent.
