Kroppen är det här numrets gemensamma nämnare. Men i stället för att vara tacksamma för att den fungerar, kopplar vi den allt för ofta till prestation.
”Ett komplicerat förhållande”. Så skulle jag nog beskriva relationen till min kropp. Jag vet inte hur många timmar jag har stått i diverse matbutiker och gjort snabba kalkyler i huvudet över antalet kalorier per måltid, för att en högst ovetenskaplig bedömning senare konstatera att jag måste springa drygt en mil för att förbränna dem. Tack och lov har jag övergett kaloriräknandet, men undviker helst helfigursspegeln på gymmet.
Detta ytliga förhållande till min kropp är jag inte särskilt ensam om. Men det är trots allt ett privilegium att bedöma kroppen utifrån epitet som fin och ful. Mina kroppsfunktioner är det ju trots allt inget större fel på, bortsett från ett par knarrande knän och en demolerad vänsterhand.
Vendela Källmark skriver i sitt reportage Kroppens frigörelse om en växande kroppsaktivism. Hon dyker ner i floden av kvinnlig representation på sociala medier, där kvinnor visar upp avklädda bilder på sig själva i jakt på att bredda ett smalt kroppsideal. Ett ämne minst lika aktuellt i dag som för 100 år sedan.
Temat ”kroppen” löper som en röd pulsåder numret igenom. En pulsåder som sedan länge slutat slå hittar du på sidorna 12-14. Reportern Jacob Andersson har besökt en anonym och avskild plats i universitetets arkiv: den anatomiska samlingen. Där finns kvarlevor från tusentals människor bevarade. Här blottläggs det svenska samhällets och universitetens mörka historia med hårresande berättelser om människor i samhällets periferi som efter sin död hamnat i vetenskapens tjänst.
”Det är viktigt att släppa på prestationskraven. Mitt värde ligger inte i hur jag ser ut. Vi kan i stället fokusera på att vara tacksamma över våra kroppsfunktioner”, säger kroppsaktivisten Matilda Janzon i reportaget. Naturligtvis ligger det mycket i detta citat. Men av egen erfarenhet vet jag hur svårt det är att såväl sluta värdera sitt utseende, som att släppa på prestationskraven. Men jag har märkt att ju mindre jag värderar min kropp som fin eller ful, desto högre krav ställer jag på min prestation. Kraven på prestation blir som en brandfilt, som kväver den låga som en gång brann.
med en annalkande julledighet, kanske vi kan lägga större vikt vid att vara snälla mot oss själva. Lätta lite på kvävande krav, på såväl prestation som kropp. Så tryck i dig en skål med fet, halländsk grönkål och framförallt: Ha en riktigt, riktigt prestationslös jul.
Simon Appelqvist
Redaktör
