När mörkret tar över

- in Reportage

Likt ett svart åskmoln kan depressionen slå ner mitt under studentens lyckliga dagar, ibland så kraftig att ett sista och fatalt beslut fattas. Därtill är oron för att väcka den björn som sover genom att fråga om självmord en seglivad myt. Lundagård har fördjupat sig i ämnet som få vill prata om – den frivilliga döden.  

Längst ner i artikeln hittar du information om vart du kan vända dig om du behöver hjälp. 

”hej då mamma lr ah hej då världen”.

Någon skriver vad som ser ut att vara ett avsked i en Facebookgrupp för psykisk ohälsa. I statusuppdateringen finns en bild på en kniv.

I samma Facebookgrupp får jag kontakt med Oskar efter att jag efterlyst någon att intervjua. Det är torsdag kväll och fortfarande vinter när jag ringer på hans dörr. I lägenheten vi befinner oss i råder tystnad sånär som droppandet från en vattenkran. Oskar berättar att han bor där ensam.

Sedan han började läsa vid Lunds universitet hösten 2017 har studentengagemangen avlöst varandra. Oskars tid som student hade passat som mall för vilken lyckad bild av universitetsåren som helst. Han hade lätt för skolan, var aktiv under Karnevalen och i spex.

Men studentlivets berusning var bara den ena sidan av myntet. Oskar hade vid det här laget mått dåligt en period och sökte därför hjälp.

– Jag var väldigt trött och hade problem som avspeglades i min mentala hälsa. Så jag sökte hjälp på vårdcentralen och försökte komma fram till olika teorier om diverse sjukdomar eller vitaminbrister som kunde leda till att jag inte orkade någonting och kände mig allmänt nere.

En läkare föreslår att det kan röra sig om en depression och skriver ut antidepressiva och lugnande mediciner till Oskar, som utöver det får gå på samtal för sitt mående.

– Jag fick lite hjälp via vårdcentralen men det var inte jättemycket de kunde göra. Sedan hade jag egentligen ganska allvarliga problem. Vid det laget var jag inte sugen på att leva överhuvudtaget.

Prestationsångesten har varit en röd tråd i Oskars liv, och kom att lägga krokben på hans tillfrisknande i samband med hjälpen han fick från vårdcentralen. Han ville visa på sina framgångar under mötena och förskönade sitt mående, något som han i dag tror hindrade honom från att må bättre.

Ett annat krokben kom inte långt därefter genom en olycka i samband med ett studentevenemang. Oskar blir sängliggande och hans psykiska tillstånd förvärras. Händelserna som inträffar i hans liv därefter bygger på varandra, faller som dominobrickor. Ett förhållande tar slut, han hör rykten om att han riskerar att förlora jobbet och tappar kontakten med sina närmsta vänner. Oskar känner en likgiltighet inför livet och fattar ett beslut – han vill avsluta det.

I en annan del av Lund har en föreställning precis börjat. Charlie Eriksson intar scenen på Lunds stadsteater.

2013 startade han organisationen Aldrig Ensam. Under föreställningen berättar han historien om sig själv: En annan student i en annan studentstad som, liksom Oskar, känner prestationsångest och utvecklar en depression.

Charlie Eriksson på Stadsteatern i Lund. Foto: Nina Morby.

Och liksom Oskar fattar han beslutet som hade kunnat bli hans sista.

Charlie Eriksson berättar för en fullsatt publik om självmordsförsöket. Efter att ha hjälpt en kompis att flyttstäda kommer han hem och möts av en panikångestattack. I ångestens förnimmelse häller han upp smärtstillande och lugnande medicin på ett fat, och börjar äta.

Han lyckas skicka ett sms med en bild på tallriken han har framför sig till några vänner innan han försvinner ut i natten. Charlie Eriksson blir därefter hittad av några poliser som skjutsar honom till akuten. Där kommer han att tillbringa många veckor. Första tiden i respirator. Familjen ombes ta farväl.

Efter självmordsförsöket fattar Charlie Eriksson ett beslut: Han vill vända sina erfarenheter till något positivt, inte bara för honom själv utan även för andra. Han startar Aldrig Ensam, vars Facebooksida i dag har över hundratusen gillningar. Genom organisationen uppmanar han andra att prata mer om psykisk ohälsa. Den återkommande parollen tydliggörs i organisationens namn: Du är aldrig ensam.

Det finns ingen tillgänglig statistik på självmord bland Lunds universitets studenter. Däremot finns statistik bland studenter vid olika lärosäten i Sverige som mäter exempelvis suicidtankar, ångest och oro. Enligt en studie publicerad 2017 av Karolinska institutet löper studenter vid högskola eller universitet dubbelt så hög risk att begå självmord, jämfört med färdigutbildade. Forskningen som studien baseras på har utgått från fem miljoner människor i åldrarna 18-39 som studerat i Sverige någon gång mellan 1993 och 2011.

När en student begår självmord erbjuder Studenthälsan krisstöd för anhöriga studenter, korridorsgrannar och nationer. Maria Bohlin är psykiater på Studenthälsan i Lund sedan sju år tillbaka.

– Det är naturligtvis väldigt få som begår självmord, uppskattningsvis handlar det om en till två studenter om året, säger hon.

Trots att få studenter begår självmord är självmordsförsöken och tankar kring det desto vanligare, vilket gör ämnet ständigt återkommande i Studenthälsans lokaler.

– Det är inte ovanligt med självmordstankar, och tankar är inte farliga. Men det är ett uttryck för att man inte mår bra, och att man ska söka hjälp. Och det finns hjälp. På vårdcentralen, Studenthälsan för studenter och på psykiatrin om man mår väldigt dåligt.

Medicin och samtalsstöd fungerar preventivt för självmord, likväl som stöd från det sociala nätverket. En seglivad myt består i att det skulle vara skadligt att prata om självmord med någon som mår väldigt dåligt.

– Att man ställer frågor om självmordstankar ökar inte risken att personen tar sitt liv. Det finns inget “väcka den björn som sover”, att prata om självmord minskar tvärtom risken, säger Maria Bohlin.

Studenthälsan i Lund har regelbunden kontakt med motsvarande institutioner runtom i landet. Att den psykiska ohälsan har ökat bland unga är en uppfattning som delas av flera studenthälsor, menar Maria Bohlin. Potentiella orsaker utgörs av stress, rädsla för att misslyckas och känslan av att ha för många valmöjligheter. En annan bov i dramat avspeglar den moderna tidserans baksida: Ett ständigt jämförande på sociala medier.

I ett försök att urskilja motiven bakom självmord i vår tid jämfört med hur det såg ut förr, bestämmer jag mig för att kontakta någon med vetskap om det historiska perspektivet på självmord.

– Det är väldigt länge sedan jag sysslade med det här, säger Yvonne Maria Werner och sätter sig på sin kontorsstol.

Yvonne Maria Werner är professor i historia vid Lunds universitet. År 1998 var hon medförfattare i ett forskningsprojekt om samhällets hantering av självmord i ett historiskt perspektiv, med fokus på sent 1600-tal till tidigt 1700-tal.

– I äldre tider betraktades självmord som ett högmålsbrott, det vill säga ett mycket allvarligt brott, säger hon.

Yvonne Maria Werner. Foto: Nina Morby

En person som begick självmord straffades genom att berövas möjligheten till en hederlig begravning. Från de fastställda självmorden till fall där dödsorsaken var mer diffus fanns en fallande skala.

– De riktiga självmördarna skulle begravas i skogen av bödeln. I de fall där det inte stod klart om det var ett självmord eller inte kunde de dock få bli begravda på kyrkogården om än med en del inskränkningar, som att det inte skulle ringas i kyrkklockorna eller att en präst inte fick närvara.  Det kunde också innebära att de begravdes på de mindre fina platserna på kyrkogården. 

Varför var det så stigmatiserat? 

– Därför att man betraktade det som en form av mord, ett synsätt som lever kvar i det begrepp som används: Självmord. Det är Gud som har makt över liv och död och ingen människa får i förtid förkorta sitt eget liv utan det ska ligga i Guds händer. Man hade ett annat sätt att se på lidande än i dag – om man utsattes för stort lidande så kunde det vara en gudomlig prövning. Att inte kunna hantera det lidandet visade att man satte sig upp mot Gud och måste därför straffas, och så hade man en idé att om den här personen inte straffades så skulle Gud kunna straffa hela kollektivet.

Trots en radikalt förändrad samhällssyn är orsakerna till självmord relativt oförändrade i dag jämfört med några sekel sedan. Problem i tillvaron, sjukdom, olycklig kärlek, depression och diverse misslyckanden var utlösande faktorer även förr i tiden.

– På det viset finns det en likhet med hur det ser ut i dag, att det är något i tillvaron som är så plågsamt att man inte står ut med att leva vidare, säger Yvonne Maria Werner.

Längre fram under 1800-talet straffas självmord genom att kroppen doneras till vetenskaplig verksamhet för medicinska experiment. Därefter sker en successiv förändring i begravningsrutinerna för så kallade självmördare innan självmord avkriminaliseras helt i början av 1900-talet. I takt med religionens tappade fäste i Sverige förändras den samhälleliga synen på självmord. Syndstämpeln tvättas bort och kollektivet får ge företräde för individens välmående. År 2008 beslöt riksdagen om att anta en nollvision för självmord. Samhällets syn på självmord speglas i nollvisionens proposition: ”Ingen bör hamna i en så utsatt situation att den enda utvägen upplevs vara självmord. Regeringen har som vision att ingen ska behöva ta sitt liv.”

Tio år efter nollvisionens införande står Oskar med en pistol riktad mot sig. Det är höst 2018. Pistolen är gammal och pipan nästan sönderrostad. Han ser den som en väg bort från den senaste tidens händelser, som har resulterat i en likgiltighet inför livet. Oskar pressar ned avtryckaren.

Inget händer. 

Genom fönstret syns domkyrkans gråmelerade fasad. Jag och Maja Straht sitter på varsin sida av ett bord i ett rum med sparsam inredning. Maja Straht studerar på psykologprogrammet vid Lunds universitet. Tillsammans med Marcus Eriksson, ungdomsansvarig i styrelsen för Spes (Suicidprevention och efterlevandes stöd) har hon startat upp samtalsträffar för unga i Lund. För fem år sedan dog Maja Strahts tvillingbror i suicid, varpå hon kände en frustration kring omgivningens bemötande. I studentlivet fanns inget utrymme för sorgearbete, så hon bestämde sig för att skapa ett.

– Det finns en delad upplevelse om att man lämnas i tystnaden, många vet inte hur man ska närma sig det. Det är jättesvårt att prata om och det kan även vara svårt att prata om i familjen, samt att vänner och bekanta tar avstånd. Det är därför det här arbetet är så viktigt, att man ska kunna prata om det jobbiga för att kunna läka och förhoppningsvis gå vidare.

Maja Straht. Foto: Nina Morby.

På träffarna som Spes och Maja Straht anordnar får efterlevande prata om sina upplevelser kring att mista en anhörig i självmord. Alla mellan 18 och 35 år är välkomna, såväl studerande som icke-studenter. Under träffarna får deltagarna presentera sig och vem de har mist, därefter spinner samtalen fritt. Målet är en fristad, ett forum där man kan komma och slappna av. Maja Straht tror att det fortfarande finns ett tabu kopplat till att prata om självmord, som försvårar bearbetningen för de sörjande.

– De drabbade känner väl att de inte kan prata om det på grund av att suicid är så tabubelagt. Det finns också en myt att inte prata om självmord för att undvika att ”väcka den björn som sover”. Men det finns forskning som visar på motsatsen, att det är jätteviktigt att prata om självmord och att våga fråga. Om man har någon i sin närhet som man är orolig för eller märker på att den inte mår bra så är det viktigt att prata med personen, uttrycka sin oro, finnas där och våga lyssna.

I ett mejl från Sebastian Hökby, doktorand vid Nationellt centrum för suicidforskning och prevention vid Karolinska Institutet, får jag tillgång till forskning som bekräftar påståendet. Bland annat har fyra studier testat eventuella skadliga effekter av att fråga om självmordstankar, där den generella slutsatsen är att sådana frågor inte leder till ökad risk för tankar eller beteenden kopplade till självmord. I en av studierna kunde man påvisa minskade självmordstankar till följd av att man frågade om självmord upprepade gånger under sex månaders tid. Dock visade en studie att frågor om självmord resulterade i en ökning av negativa känslor hos en mindre grupp av deltagarna. Emellertid kunde inga skadliga effekter, exempelvis självmordsbeteenden, observeras.

”Med detta sagt pekar forskningen på att det inte är farligt att fråga om självmordstankar, dvs det ökar sannolikt inte risken för självmordstankar/beteenden. Men å andra sidan ska man komma ihåg att frågan kan upplevas som känslig (…) Även om man i egenskap av privatperson ställer frågan till en bekant så bör man ta kommunicerade självmordstankar på allvar, även om det inte är själva frågan som väckt dem.” skriver Sebastian Hökby i sitt mejl till Lundagård.

Precis efter självmordsförsöket ringer Oskar en vän. Hon kommer direkt och han får prata ut. Samma kväll åker Oskar hem till sina föräldrar, morgonen därefter ringer han läkaren han haft kontakt med som skickar honom vidare till psykakuten. Oskar blir inlagd under ett par veckor. Han börjar må bättre.

– Det som jag främst kände just där och då var att jag blev mer förhoppningsfull när det kom till mitt tillfrisknande, att jag såg vilka resurser som fanns att få. Det kände jag inte alls till sedan innan.

Oskar får information om olika terapiformer och olika typer av medicin. Han upplever en annan inställning och professionalitet än vad han tidigare erfarit under sina besök på vårdcentralen.

– Framförallt kändes det som att det fanns människor där med mycket bättre koll och en annan inställning till mig. Jag tror att det främsta som fick mig att må bättre var att jag fick lova folk där att inte skada mig och då fick jag iallafall något att leva för, att jag fick det sagt rakt ut att det inte fanns något annat alternativ för mig än att försöka leva. Jag tror att likgiltigheten försvann lite där.

Innan vi avslutar intervjun berättar Oskar att han känner sig optimistisk om sitt liv. Fastän han inte kan säga sig må bra tycker han sig må bättre och bättre. Det finns en konkret plan för hans tillfrisknande vilken innefattar både medicin och samtalsterapi.

På vägen ut i hallen skymtar jag vita tablettburkar på Oskars nattduksbord. Han stänger dörren bakom mig när jag går. Genom dörrspringan syns ett leende.

Fotnot: Oskar heter egentligen något annat

Hit kan du vända dig om du behöver hjälp:

Du kan prata med en person som jobbar inom vården, eller med någon du känner. Det går också att kontakta någon i en telefon- eller chattjour. Där finns personer som är vana vid att lyssna och som kan ge råd och stöd i hur du kan komma vidare och börja må bättre. Du kan vara helt anonym när du ringer. Du kan till exempel kontakta:

SOS-Alarm 112. Vid akuta tankar på självmord, ring alltid 112.

Mind Självmordslinjen 90101

Stödlinje för personer med tankar på självmord. Öppen kl. 06-24 varje dag. Tel: 90101
Chatt: chat.mind.se

Vårdguiden 1177

Sjukvårdsrådgivning samt uppgifter om närmsta psykiatriska akutmottagning:

Tel: 1177

Webb: www.1177.se

Jourhavande präst

Tel: 112, alla dagar 21-06,

Chatt: Svenskakyrkan.se/jourhavandeprast.

Jourhavande medmänniska

Tel: 08-702 16 80, alla dagar 21-06.

Spes – Suicidprevention och efterlevandes stöd

Tel: 08- 34 58 73, telefonjour varje dag 19-22.

Källa: Mind.se, 1177.se

Så kan du ge stöd till någon med självmordstankar

Det är inte farligt att prata om självmord och på 1177 vårdguiden kan du få förlag på hur du kan ge stöd till någon som har självmordstankar. Förslagen är bland annat:

Gör någonting nu – vänta inte. Det viktiga är att du gör något, en liten insats kan göra stor skillnad för en person som tänker på självmord.

Våga fråga. Det enda sättet att ta reda på om någon har tankar på att ta livet av sig är att fråga om det. Det är okej att inte ge råd eller ha svar på alla frågor. Ibland är det tillräckligt att få en fråga från någon som bryr sig och vågar ta emot svaret.

Visa att du bryr dig. Visa att du vill hjälpa. Samtidigt som du lyssnar och visar medkänsla har du rätt att vara tydlig med att du inte kommer att vara passiv ifall hen skulle gå vidare med sina planer

Fråga om planer. Om någon berättar om konkreta planer på att ta sitt liv är det viktigt att veta hur länge tankarna har funnits och hur färdiga planerna är. Om konkreta självmordsplaner finns, uppmuntra bestämt personen att söka vård eller fråga om du kan hjälpa till att kontakta vården.

Prata om andra lösningar. Det kan kännas som att självmordet är den enda lösning som finns kvar. Då kan du prata om andra lösningar på problemet.

Uppmuntra personen att söka hjälp. Ofta behöver du hjälpa den som har självmordstankar att söka vård. Erbjud dig att följa med, om personen skulle vilja det.

Gå på på 1177.se för fler råd om hur du kan hjälpa till.

Fakta: Självmord

Under de senaste femton åren har antalet självmord i Sverige minskat med cirka 20 procent, detsamma gäller större delen av EU. Trenden gäller dock inte ungdomar och unga vuxna, där självmorden legat på samma nivå under en längre tid.

Självmord är den ledande dödsorsaken bland män mellan 15 och 44 år i Sverige.

Under 2017 avled totalt 1 182 personer i åldern 15 år eller äldre till följd av suicid i Sverige. Detta innebär att 14 personer av 100 000 dog i suicid det året.

Enligt Folkhälsomyndighetens nationella folkhälsoenkät har 5 000/100 000 haft självmordstankar under det senaste året och 1 000/100 000 har försökt ta sitt liv.

Endast 3/1000 av de individer som haft självmordstankar fullbordar ett självmord.

Källa: ki.se, folkhälsomyndigheten.se och mind.se

Facebook Comments

You may also like

Vi måste prata om döden

Prestationsångest, taskig ekonomi och olycklig kärlek. Dessa eviga