I la vida loca finns inget rum för hemlängtan

- in Internationella bloggen, Krönikor

Ett mexikanskt utbyte är ett la vida loca få förunnat. Trots det hämmas livsbejakandet av en återkommande känsla. Maja Ekman skriver om att längta hem i en miljö av kollektiv optimism. 

Innan avfärd förvarnades vi om hemlängtan. Temporär, återkommande och skitjobbig. Det var inte fråga om den kommer, utan snarare när. Jag skakade obrytt av mig råden. Inte kommer väl jag – världens bästa, modigaste och mest världsvana 21-åring drabbas av hemlängtan. Tji fick jag.

I sällskap av Latinamerikas kanske mest livsglada studenter finns det inte rum för bekymmer. De har alla bytt väckarklockan till Hakuna Matata och har inte ringt morsan sen de meddelade sin säkra ankomst till Mexiko. Jag är till synes ensam om min hemlängtan. Och den frodas av andras bekymmerslöshet.

Vad är anledningen till dessa återkommande känslor? Jo, ingen alls. En utbytestermin i Mexiko innebär ett la vida loca få förunnat. Vi hajkar, reser, festar. Festar, reser, hajkar. Och pluggar skamlöst lite däremellan. Hur kan man längta hem från detta paradis?

Bild från utkiksplats i Mexiko. Foto: Maja Ekman.

För att både undvika och kväva vågor av hemlängtan försöker jag leva i nuet. Fånga dagen, carpe diem och vad tusan det heter på spanska. Dagarna ska fyllas över med aktiviteter, distraktioner och tidsfördriv. Allt ska upplevas. Trots mina ansträngningar dyker hemlängtan ibland upp som orosmoln över den soliga vardagen.

Med en rumskompis som lider av kronisk optimism känner jag mig än mer ensam när min saknad slår till. “Jag har inte längtat hem en enda gång”, säger hon glatt och fnittrar. Jag stänger in mig på mitt rum och ringer mamma i smyg.

Jag reser till Guadalajara, Mexikos näst största stad, med mina oförskämt muntra vänner. Lika glada är de när Mexikos svar på Dunderkarlsson och Blom gör inbrott på vårt hostel och rånar oss med en skruvmejsel. När vi äntligen kommer fram på den överbelastade telefonlinjen och nödropar på knagglig spanska, lägger telefonisten på. Ingen hjälp är på väg. Dörren är barrikaderad, passen gömda. Jag tittar på min rumskompis. Medan ögonen skvallrar om rädsla har leendet fortfarande Colgate-dimension. Adrenalinet pumpar. Situationens komik framträder. Vi brister ut i skratt. Jag längtar inte hem för fem pesos.

Den obotliga bekymmerslösheten har till slut lagt band på min saknad. Och satt punkt på denna period av hemlängtan.

Ihärdig optimism må vara en enkel förklädnad. Men nog är den effektiv. Den får oss att fånga dagen. Eller vad tusan det heter på spanska. Ny väckarklocka: Hakuna Matata. Och när ni frågar blir mitt svar: Jag har inte längtat hem en enda gång.

Facebook Comments

You may also like

Scrolla, gilla, dö

På gott och ont är det digitala och