Core curriculum – ett bildningsexperiment

- in Nyheter, På djupet

Det började som en bildningsrörelse i 1920-talets USA och spreds över Atlanten. Nu har LU-professorn Inger Enkvist inspirerats. I höst startar hon en mötesplats för bildning. 

Jag möter Inger Enkvist på Språk- och litteraturcentrum (SOL). Hon är professor emerita vid Lunds universitet och bekymrad över universitetets utveckling. Över att byråkrati, resultatstyrning och kortsiktigt arbetsmarknadsfokus överordnats det som karaktäriserat universitetet under lång tid – det fria kunskapssökandet.
– Att starta en kurs på universitetet i dag är en lång administrativ process, man måste skicka in kursbeskrivningar, beskriva resultat, räkna poäng, rösta om litteraturlistor, mäta och utvärdera, säger hon och skruvar på sig.

Hon beskriver hur lärare får mindre tid tillsammans med studenterna och hur det tär på deras entusiasm att lära ut. Det drabbar inte bara lärarnas auktoritet, menar hon, utan också förtroendet för universitetet som institution och synen på kunskap.
– Universitetet har blivit en högre yrkesutbildning, och dess personlighetsutvecklande roll har helt hamnat i skymundan.

Några dagar tidigare har hon skrivit till mig om en idé att starta en mötesplats för bildning. Hon plockar fram två tjocka rapporter.
– Jag har hämtat inspiration från en rörelse med ursprung i USA, som spred sig till Sverige i slutet av 1990-talet.

Jag sneglar på pappersbuntarna på bordet.
– Undervisningen på universitetet måste inspireras av ett bildningsideal, säger hon och berättar vidare.

År 1927 startade filosofen Alexander Meiklejohn ett tvåårigt så kallat Experimental College, på University of Wisconsin, Madison. Här skulle det fria kunskapssökandet och bildningens personlighetsutvecklande roll stå i centrum. Varken schema, obligatoriska moment eller betyg stod på dagordningen. Med litteratur från antiken till nutid skulle studenterna förstå sig själva, sitt tänkande och sitt samhälle utifrån tidlösa mänskliga dilemman.

När skolan år 1932 lades ner, hade den undervisat knappt 400 studenter, och sått ett frö för en framtida rörelse.

Filosofiprofessorn Joseph Tussman hade undervisats av Alexander Meiklejohn. När han började arbeta vid University of California, Berkley bar han med sig de radikala idéerna om bildning och utbildning. I flera skrifter beskriver han sina visioner – att fostra studenter till ansvarsfulla och självständigt tänkande samhällsmedborgare – och en önskan att skapa ett nytt Experimental College.

Önskningarna gick i lås. År 1965 antogs ett hundratal studenter med olika akademiska bakgrunder till Tussman Experimental College.

Han chockerades av studenternas förenklade syn på samhällsprocesser, deras okunskap inför världen, fattiga historieuppfattning och ständiga indelande av människor som goda och onda. Helt enkelt: han slogs av hur obildade var.

Med en litteraturlista inspirerad av Meiklejohns studerade de mänskligheten i tider av kulturella kriser och förfall. De undervisades genom seminarier, uppsatsläsning och individuella möten mellan lärare och student. Trots att antalet lärare per student var samma som vid Berkley var kontakten mellan studenter och lärare på Tussman Experimental College tätare och mer informell.

I boken Habits of mind (1998) gjorde universitetsläraren Katherine Bernhardi en uppföljning med 40 av programmets studenter 20 år efter programmets slut. Förutom omedelbara effekter som färre avhopp i förhållande till jämförbara program, och en större andel studenter som gick vidare för att doktorera, ville hon fånga programmets långsiktiga konsekvenser. Vad innebar programmet för deltagarna och deras efterkommande liv?

”I was learning to challenge more than anything else, challenge ideas, challenge patterns. And the Program gave me a way to challenge. What it showed me is that whether I’m talking about the Minoan period, or the classical Greek period, or Roman civilization, or whatever, the same fundamental issues were important in each one of them. The same political issues, organizational issues, social issues, inequality issues”, berättar en tidigare manlig student som i dag är en framgångsrik företagsledare.

Andra beskriver ett personligt och intellektuellt uppvaknande, en djupare förståelse för sin omvärld, och ett förhållningssätt till idéer och diskussioner som fortsatte år efter programmets avslutande:

“…and discussions lasting well beyond the Program. [It was] intellectually rich and quite exciting… Some of the people ended up continuing to sit in salons and have intellectual discussions for years after the Program”, säger en kvinnlig student.

Efter fyra år lades programmet ner.

Knappt 40 år senare, på andra sidan Atlanten, började universitetslektorn Leif Alsheimer undervisa handelsjurister vid Internationella Handelshögskolan vid Högskolan i Jönköping (IHH). Han chockerades av studenternas förenklade syn på samhällsprocesser, deras okunskap inför världen, fattiga historieuppfattning och ständiga indelande av människor som goda och onda. Helt enkelt: han slogs av hur obildade var. ”Som när jag travesterade Stindberg och sa ’Akta er era rackare, annars ses vi i min nästa tenta!’. Många förstod alltså inte att det var en skämtsam travesti. Begrepp som Moment 22 eller Kafka var omöjliga att använda. Inte ens på frågan om Emil i Lönnebergas Katthult kunde betraktas som ett rättssamhälle, fick jag respons”, exemplifierar han i Universitetskanslersämbetets rapport Core Curriculum – en bildningsresa (2001).

Leif Alsheimer menade att utbildningsväsendet kapitulerat från sin personlighetsutvecklande roll. I sin bok Bildningsresan (2004) beskriver han sina bildningsvisioner, och låter Monsieur Bernard, läraren i Albert Camus bok Den första människan (1994), förkroppsliga hans visioner av den goda läraren:

”…skolan gav dem inte bara möjlighet att rymma från familjelivet. Åtminstone i Monsieur Bernards klass vidmakthöll den hos dem en hunger som var ännu väsentligare för barnet än för den vuxne, hungern efter upptäckter. I de andra klasserna fick de säkert lära sig mångahanda ting, men lite grand som när man stoppar gäss. Där erbjöds dem färdig föda som de ombads svälja. I Moneieur Bernards klass kände de för första gången att de fanns till och att de var föremål för den högsta aktning: man ansåg dem värdiga att upptäcka världen”.

Med det i tanken introducerade Leif Alsheimer en bildningskurs på det fyraåriga affärsjuridiska programmet vid IHH. Parallellt med handelsrätt skulle studenterna genom en obligatorisk bildningskurs läsa klassisk skön- och facklitteratur. Med en litteraturlista på omkring 120 böcker, som alla på olika sätt speglade vikten av respekt för individen, demokrati och rättsstat, skulle studenterna bli människor, inte bara affärsrättsspecialister.

En av de som läste programmet var Roger Sandberg. I dag är han adjunkt inom socionomprogrammet vid Högskolan i Jönköping. Han minns bildningsprogrammet:
– Som student var det fantastiskt att få vidga vyerna. Vi blev skolade i den demokratiska processen, att mina rättigheter börjar där dina slutar. I dag verkar människor tro sig obegränsade rättigheter, och blir lätt kränkta när deras rättigheter begränsas, säger han.

När han några år senare, år 2009, blev studierektor på Rättsvetenskapliga sektionen på IHH såg han kursen från en annan sida, den administrativa:
– Från en studierektors perspektiv var det svårt att få ihop kursen logistiskt och personalmässigt. Att den var obligatorisk men inte gav högskolepoäng gjorde den också svår att motivera för studenterna, säger han.

År 2015 lades affärsjuristprogrammet vid IHH ner. Med sig i graven tog den bildningskursen.

För att starta ett liknande projekt krävs en eldsjäl, menar Roger Sandberg. Själv går han med tankar om att låta sina studenter argumentera för sådant de inte håller med om.
– Jag minns att vi gjorde det under bildningskursen, och det är ett bra sätt att verkligen sätta sig in i en fråga. Exempelvis vill jag låta mina socionomstudenter argumentera för ett kösystem inom sjukvården utifrån årsinkomst, säger han.

Utanför SOL börjar det skymma. Inger Enkvist lägger ner rapporterna i sin väska och jag tackar för samtalet.

Med start till hösten planerar hon, tillsammans med Kungliga humanistiska vetenskapliga förbundet i Lund, nu två olika mötesplatser för bildning – en med klassisk skönlitteratur och en med samtidslitteratur. Vardera bestående av fem böcker och fem tillfällen att diskutera böckerna tillsammans med universitetslärare.
– Det ska ge övning i att hantera existentiella frågor, att ifrågasätta tendenser i samhället och i bästa fall göra studenterna mindre tvärsäkra och mer nyfikna, säger hon innan vi lämnar SOL.