Sjukdomsdiagnos: Lindrig verklighetsbaserad irrationalitet

Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Inas Hamdan skriver om coronaviruset, och hur svårt det är att övertyga sig själv om att sluta vara rädd när man möter nya hot. 

Rädslor är sällan rationella, men oron är till viss del verklighetsbaserad. Jag har alltid försökt korrigera mina känslor efter fakta, men känner att jag helt har misslyckats när det kommer till coronaviruset. Det är ett nytt hot, och till skillnad från klimatförändringar, antibiotikaresistenta bakterier, kärnvapen eller ens zombieapokalypsen har jag inte haft tid att resonera mig fram till hur orolig jag bör vara. Jag har inte haft tid att smälta situationen innan jag får en ny uppdatering om att det har blivit värre. 

På tåget från Malmö till Lund poppar en tanke upp i huvudet:

“Alla kommer att bli sjuka. Så många kommer att dö!”

Rent intuitivt vet jag att denna tanke är lika absurd som rädslan för en zombieapokalyps, men med börsen som kraschar, alarmistiska tidningsrubriker och politiker som varnar, undrar jag, hur orolig bör jag vara för coronaviruset covid-19?

Ingen på tåget verkar dödssjuk, men jag läste någonstans att det kunde ta upp till 14 dagar innan symptom uppdagas. Från tågfönstret kan jag se Skånes åkermark och funderar över om jag ska överge stadslivet och bosätta mig på landet. Vi närmar oss Lund. Jag tittar upp på TV-skärmen med nyheter om Stefan Löfvens uttalanden om viruset. Han är orolig. Jag hoppar av i Lund. Staden med det första fallet i Skåne. Jag ser människor snörvla omkring mig. Även om det är vanlig influensatid så kan jag inte annat än att oroa mig över att varenda en av dem bär på det nya viruset. 

Jag kommer inte dö, det vet jag. Direktiven är att ta hand om sin hygien, och i Japan har antalet personer med vanlig influensa sjunkit, eftersom människor är mer försiktiga. Men det är fortfarande människor som dör, och det är en helt ny sak de dör av. Ett hot som känns så abstrakt, men ändå sprider sig snabbt.

Jag vet att jag katastrofierar, men det är också för att coronaviruset verkar ha kommit från tomma intet. Det är ett hot som verkar tillhöra medeltiden och pesten, eller i alla fall 1900-talet och spanska sjukan. Vi är ju de moderna människorna. Att vi inte ens kan motbekämpa ett virus gör att jag känner mig väldigt osäker. För hur ska vi då kunna ta oss an hoten från klimatförändringar, antibiotikaresistenta bakterier och kärnvapen? 

Rädslor är inte sällan irrationella, men oron är till en viss del verklighetsbaserad. Det finns större hot, men nu är jag mest rädd för coronaviruset covid-19. 

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Lata dig, en revolution i det lilla

Stanna upp. Unna dig att njuta av eftermiddagssolen