Ännu en krönika om bostadsbristen

I takt med att antagningsbeskedet till vårterminen närmar sig funderar utbildningspolitiska krönikören Sasha Steneram på vad antalet utökade utbildningsplatser kommer innebära för bostadsbristen i studentstäderna. Kommer folk vara tvungna att tacka nej till drömutbildningen på grund av att det saknas bostäder?

Den tionde december kommer antagningsbeskedet för vårterminen. Till följd av coronapandemin har regeringen utökat utbildningsplatserna. För många är det starten på en klassresa; möjligheten att närma sig sitt drömyrke. Tyvärr är denna klassresa inte alltid särskilt lättuppnåelig. För att påbörja klassresan krävs det nämligen att man har någonstans att bo.

Har man inte rika föräldrar som kan köpa en lägenhet till en eller en kompis vars soffa man kan däcka på, måste man förlita sig på bostadsmarknaden. De som får lita på bostadsmarknaden kan ha tur och få ett tryggt och billigt hyreskontrakt, men kan lika gärna tvingas byta bostad flera gånger per termin. Något som ger mycket stress och definitivt inte främjar studieron.

Det är säkert inte första gången ni läser en text om bostadspolitik inför ett antagningsbesked. Jag är också trött på det, men uppenbarligen tål det att upprepas då det händer alldeles för lite. Under det senaste året rapporterade drygt 20 studentkommuner att det rådde obalans på studentbostäder. Anledningen går att härleda till den generella bostadsbristen i Sverige.

För det första byggs det för långsamt på grund av att det är krångligt. Som vanligt är det för mycket byråkrati och regler som sätter stopp för utveckling i det här landet. En vanlig byggprocess tar alldeles för lång tid eftersom man ska få grönt ljus för detaljplan och bygglov av respektive kommun, vilket kan ta flera år. Dessutom kan byggloven överklagas, vilket gör att det kan ta ännu längre tid. Antalet politiker och tjänstemän som detaljstyr bostadsmarknaden gör att det tar emot att ens kalla det för ”marknad”, eftersom den inte agerar på marknadsmässiga villkor.

Något annat som är skevt med studenternas bostadssituation är att möjligheten att ha råd med hyran helt beror på studieorten. Hyrorna i Stockholm är avsevärt högre än i till exempel Kalmar, ändå är CSN-lånet samma oavsett studieort. Detta gör att många studenter, som inte lyckas få tag på en studentbostad, tvingas betala höga hyror och leva på mindre än existensminimum. En självklar lösning borde vara att maxbeloppet på lånedelen bör anpassas efter studieorten.

Sammanfattningsvis tjänar studenterna på en bostadsmarkand som präglas av mer marknadsekonomi. Inte bara slipper ni höra fler liberala debattörer tjata om fler avregleringar, utan dessutom blir resultatet fler och billigare bostäder som blir färdiga snabbare.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

You may also like

Lösning i tvist om Pålsjöängsbostäder

Lunds universitet, som tidigare hyrt studentbostäder på Pålsjöäng