Den ensamma konstnären

- in Kultur, Kulturreportage

Anna Kristiansson tänker på en poet och en fotograf som båda väckte stor framgång efter sin död, och undrar om det finns något att lära av deras öden. 

Under våren börjar jag min sista termin på Författarskolan vid Lunds universitet. När jag frågar människor varför de söker sig till skrivande utbildningar svarar många att gemenskapen som kommer med dessa utbildningar är ovärderlig. Att under ett eller två år få ägna sig helhjärtat åt att skriva och diskutera text och litteratur tillsammans med andra, som är lika intresserade som en själv. Det är något fint i det, som det är i alla sammanhang där likasinnade träffas och tar sina första stapplande steg ut i världen. Skrivläraren och författaren Elin Cullhed skriver i tidningen Skriva (#1 2018) om skrivarkurser att ”man tror att man ska kunna vara så produktiv, men jag tror egentligen att man går kurser av andra anledningar. För att någonting saknas i ­livet, för att man vill hitta någonting i sig själv. Det är en del av ett sökande, helt enkelt.”

De flesta som skriver med en tanke om att någon ska läsa vet att det är sårbart. För det mesta finns det inte heller någon poäng i att visa ens texter i något större sammanhang. De är helt enkelt inte tillräckligt bra och gör sig bäst i ett dokument på datorn. Samtidigt är det kanske enklare än någonsin att kasta ut allt man har inom sig på internet, bloggar, Instagramkonton och Twitter. Det enda som krävs är ett litet klick för att texten ska kunna bli läst.

För ett halvt decennium sedan höll jag också på så, lade ut dikter (eller något jag ville skulle likna dikter i alla fall). Det var lika delar roligt som skrämmande. Kul att interagera med människor som läst det jag skrivit och att för en kort sekund få känna att jag var en del av ett större sammanhang. Men efter ett tag upplevde jag att det gick en inflation i små texter på sociala medier och bloggar. I stället för att bli inspirerad av alla ord i flödet så tröttnade jag och blev irriterad.

I sviterna av min irritation började jag tänka på den ensamme konstnären. Den som inte ägnar en hel vår åt arbetsprover, som inte skickar in manus till förlag och den som inte lägger ut vartenda litet alster på sociala medier i hopp om att kanske en dag bli upptäckt av… någon?  Kan det finnas något att lära av dem, och i så fall, vad?

I somras var jag på Fabrikens sommarutställning i Bästekille. Lokalen var fylld med svartvita fotografier. Fotografier på människor i närbild och på avstånd. Fotografier på människor som befinner sig på Chicagos gator. Fotografen Vivian Maier fångade oändligt många ögonblick med sin lådkamera, en Rolleiflex. Hennes bilder är täta och det känns som att ett tomrum sprängs inom mig. Vivian Maier föddes i New York 1926 och dog 2009. Hon tillbringade större delen av sitt liv med att arbeta som barnflicka i olika familjer i USA. I anslutning till utställningen spelades även dokumentärfilmen Finding Vivian Maier (2013) av John Maloof och Charlie Siskel. Det var John Maloof som av en händelse köpte en låda med Vivian Maiers fotografier och efter det lyckades hitta ännu fler. Under hela sitt liv fotograferade Vivian Maier, utan att göra speciellt mycket väsen av det. Det var när någon annan upptäckte bilderna och insåg att de har något att säga världen som hon gjorde succé, efter sin död.

Den amerikanske poeten Emily Dickinson (1830–1866) blev också, liksom Vivian Maier, geniförklarad efter sin död. Och hennes framgång är fortfarande enorm. Varje år finner nya människor poeten och hennes dikter. 2020 års nobelpristagare i litteratur, Louise Glück, berättade i sin Nobelföreläsning att hon upptäckte Emily Dickinson i tonåren. Louise Glück säger att ”Dickinson hade valt mig, eller erkänt mig, när jag satt där i soffan. Vi tillhörde en elit, var följeslagare i osynlighet, ett faktum bara vi kände till och som vi bekräftade för varandra. I världen var vi ingen.” (Översättning: Jonas Brun, ©Nobelstiftelsen 2020)

2019 publicerade litteraturvetaren och författaren Josefin Holmströms essäboken Emily Dickinson och Vulkanerna (Norstedts). Josefin Holmström guidar lättsamt genom Emily Dickinsons skrivande utan att för den skull ge ett entydigt svar på varför Emily Dickinsons levde och skrev som hon gjorde, i ensamhet. Josefin Holmström skriver att Emily Dickinson kunde tycka att det var fascinerande att se andra människor i tryck, men att tanken på att själv närma sig det var näst intill omöjlig. I dikten Publication – is the Auction (788) skrev hon:

Publication – is the Auction 

Of the Mind of Man –

Poverty – being justifying 

For so foul a thing 

Har Vivian Maier och Emily Dickinson något gemensamt? Eller klumpar jag ihop dem bara för att de är kvinnor, och vad säger det i så fall om den blick jag själv har odlat? Men jag kan inte sluta undra, om man ägnar hela sitt liv åt någonting, skriva eller fotografera, längtar man då inte efter att få dela det? Eller är man rädd för att låta sina verk få leva ett eget liv? Det som sker när det når läsare eller betraktare och konstnären förlorar kontrollen? Vivian Maier och Emily Dickinson ägnade sig åt sina respektive konstformer utan vetskap om den framgång som skulle komma efter deras död. De gick in helhjärtat i sitt skapande och lät det ta upp större delen av sina liv. Och vad de hade tyckt om den framgång de numera har kommer vi aldrig att få svar på.   

Är det så, att snarare än gemenskap, ska den som skapar omfamna och välkomna de ofantligt många timmar som man ska tillbringa själv? Som den brittiske författaren Zadie Smith säger i en intervju med Backstage at Pen & Podium ”The serious part of it is having a great capacity to be alone. That really is the key. I have lots of students and friends who want to write, who are very talented, but… the question is whether you want to spend all day alone, and most people don’t… understandably”

Under pandemin åker jag till mormors sommarstuga. Jag försöker skriva men skriver inte, tänker att det nog ska lösa sig. Det är så många dagar kvar. Jag är helt själv i sju dygn. Ringer och pratar med en vän som frågar om det inte blir ensamt och tyst? Jag vet inte. Men ju mer jag skriver desto mer drar jag mig undan. Jag vet inte vilken nytta det egentligen har men en längtan har skapats i mig – att långsamt förflytta mig till en tid där vi inte vet vad alla andra håller på med.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.