Jag vantrivs i (dejting)kulturen 

Under pandemin har singlar allt mer förlitat sig på Tinder för att släcka sitt dejtingbehov. Men vad händer med mystiken när man möts genom en app? frågar sig Esther Arndtzén.

Min mobil vibrerar i fickan. “Jag är här”, skriver han. Jag ber en tyst bön att ingen jag känner är där och kliver in på baren. Jag flackar med blicken och genomskådar rummet. Plötsligt lägger någon en hand på min axel. Det är han, min tinderdejt. 

Några veckor och ännu en avslutad relation senare tänker jag tillbaka på det första mötet. Situationen ter sig bisarr. Två främmande människor bestämmer sig för att ses, redan sen innan överens om mötets intentioner. Vare sig de är sexuella, romantiska eller både och. Jag har hört att jag är dålig på att flirta – det beror nog på att jag helst vill låtsas som att jag och den andre träffats av en ren och skär slump och bara råkar hamna vid ett bord med varsin öl i handen. Kravlöst och spontant.

Egentligen är väl upplägget bekvämt. Vart dejten kan leda vet ingen, men båda är där på lika villkor. Varför tycker jag då att det finns en krasshet i situationen? Varför känns det nästan som… fusk? Det initiala spänningen, låt oss kalla den mystiken, försvinner. Det finns inget utrymme för att vara mystiska inför varandra. Att se på någon och undra, vem är det? Hur är han? Är han intresserad, och hur kan jag visa att jag är det? Det känns onaturligt att inte behöva kämpa lite i början, vilket kanske säger mer om mitt track record med killar än gemene mans. Ändock. Halva jobbet är redan gjort, av en app dessutom. Kalla mig dramatisk, men det känns nästan dystopiskt. 

Vårt dejtingliv är inte längre en chokladask. Vi vet precis vad vi ska få. En vän till mig påpekade för ett tag sedan, att hon aldrig hade swipat höger på sin pojkvän innan hon hade träffat honom. Han var inte alls den typ av kille hon trodde att hon skulle falla för. Att ha “en typ” är i grund och botten en ytlig föreställning om vad man letar efter, som ofta inte samstämmer med verkligheten. 

Men på Tinder, och andra liknande appar, är det nästan omöjligt att inte vara kräsen. Användarnas kräsenhet ligger till grund för appens grundläggande affärsidé. Eftersom det alltid går att hitta någon bättre, snyggare eller längre fortsätter vi frenetiskt att swipea och komma tillbaka till appen. Hur många oväntade kärleksintressen går vi miste om i denna jakt på en fantasi? 

Kanske har jag sett om Sex and the City en för många gånger. Kanske har jag glömt bort tiden innan pandemin då man faktiskt var i samma rum som ett flertal främlingar och spontana möten inföll. Kommer den tiden tillbaka? Det hoppas jag, jag vantrivs i dejtingkulturen. Spänningen och mystiken jag talar om är det ingen som orkar hålla på med, det är för mycket jobb. Våra nya dejtingmönster har gjorts oss till omedelbar bekräftelse-narkomaner.

Kommer vi att våga ta avstånd från apparna och deras järngrepp om vårt dejtingliv när pandemin är över, eller är det för bekvämt? Vad finns det för alternativ? Tinder eller volcel. Pest eller kolera? 

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.