Vinn en minut, förlora ett samtal

- in Krönika/Studentliv, Krönikor

Snart är det möjligt att leva sitt liv utan att yttra ett endaste ord. Studentlivskrönikören Mattis Vindelman drömmer sig tillbaka till tiden då öl köptes i en bar och det fortfarande var möjligt att gå vilse.

Jag och två vänner har tur och hittar ett ledigt bord på en av de populära uteserveringarna i Folkets park i Malmö. Vi hinner knappt sätta oss ner innan en kvinna kommer fram.

– Bara så ni vet beställer ni i baren.

Hon plockar upp några tomma glas och går med snabba steg därifrån.

Vi skämtar om att det måste uppfattats som att vi förväntade oss att bli uppvaktade med bordsservering, trots att vi inte hunnit sätta oss ner. Självklart beställer vi i baren, vad annars?

Men när vi fortsätter vår krogrunda visar det sig att kvinnan inte alls syftade på bordsservering, det nya normala i Folkets parks barer är att beställa med telefonen. På serveringen bredvid blir vi hänvisade till en app. Vi laddar ner, beställer, betalar och en minut senare står vår dryck i baren och väntar på att bli hämtad.

Snabbt, smidigt och smittsäkert. Men lite tråkigt.

Det är inte särskilt ofta jag inleder en konversation med en bartender eller med någon annan i kön. Men de få gånger jag faktiskt samtalar med en främling är det ofta en av ljusglimtarna i min dag och jag har en känsla av att tillfällen att inleda ett spontant samtal blir färre och färre.

Jag kan inte låta bli att lite smått nostalgiskt undra hur det var innan tekniska innovationer började ersätta korta samtal med främlingar.

Att beställa öl med en app är bara den senaste av många sådana tekniker. Snabbkassan i affären är ett annat exempel, för att inte tala om kartan i din mobiltelefon. Hur var det att behöva fråga en främling efter vägen så fort du skulle till en ny plats? Eller gick alla runt med en vägatlas under armen?

Nästan dagligen följer jag den blåa pricken som representerar mig själv på kartan i telefonen. Rädslan för att bli vilse och förlora dyrbara minuter är starkare än lusten att upptäcka en ny gata. Ständigt på jakt efter den snabbaste cykelvägen guidas jag genom staden med ögonen mot skärmen.

Om vi backar ytterligare något decennium blir kontrasten ännu större. Min mamma (Gammal? Nja. Pensionär? Nej.) berättar om besök på posten, banken, slaktaren, fiskaffären, bageriet och apoteket. Vad som idag görs med några knapptryckningar eller ett besök till närmaste matbutik (med snabbkassa) innebar då samtal med flera(!) främlingar.

Missförstå mig inte, jag skulle aldrig vilja spendera en ledig dag med att flänga runt i olika butiker och kontor, jag är inte galen. Jag säger sällan mer än ”Hej och ”Tack” till kassapersonal men undrar ändå om steget till att börja prata med en främling blir lite längre för varje gång jag låter bli.

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.