Lundagårds Jonathan Juhlin har läst romanen Betong av den österrikiske författaren Thomas Bernhard som ges ut på Tranan förlag i översättning av Margaretha Holmqvist. En skarp och underhållande roman vars handling bygger på huvudkaraktärens förtvivlade kamp om att förverkliga sin dröm om ett skrivprojekt.
Ödet tycks spela mig ett spratt när jag sätter mig för att skriva denna recension, varför ska jag återkomma till. Betong är en roman vars handling går ut på att en österrikisk man vid namn Rudolf, förtvivlat misslyckas med att påbörja en bok om kompositören Mendelssohn Bartholdy. Under tio års tid har detta oförlösta åtagande plågat Rudolf som i sin tur låter all undertryckt frustration brisera mot allt och alla.
Rudolf kommer från en välbärgad släkt och bor på deras gods ute på landsbygden efter att ha känt sig kvävd i Wiens sociala liv. Lika kvävd känner han sig av all kontakt som utbyts med hans syster, en person som ofta får klä skott för Rudolfs egna misslyckanden. Här finns egentligen inget slut att avslöja, däri ligger inte poängen med Bernhards roman, slutet speglar nämligen snarare verkets helhet och når liksom aldrig fram till en förlösande slutpunkt.
För den vane Thomas Bernhard- läsaren kommer mycket kännas igen från den patenterat ilskna, neurotiska och nästintill maniska prosan som mejslas fram. Det är ett plågat romanjag som läsaren får möta, samtidigt som patetiken och depressionen balanserar på en lina och ofta faller över i rent humoristiska sekvenser.
Språket är även det utpräglat Bernhardskt med sina bisatser som staplas ovanpå varandra, upprepningens funktion i språket är också den påtaglig. Betong är trots och tack vare detta, en snudd på genial komposition värdig en mästerkompositör så som Mendelssohn. Men romanen handlar föga om honom, istället lämnas jag som läsare med känslan av att det är Bernhard som uppvisar mästarkvaliteter, varpå stycket nedan kan illustrera detta:
Jag lever sedan åratal tillbaka i detta tillstånd av självfördömelse, självförnekelse och självironi, dit jag till slut alltid måste ta min tillflykt för att rädda mig. Jag frågar mig bara hela tiden: rädda från vad? Är det verkligen så illa, det som jag oavbrutet vill rädda mig från? Nej, Det är inte så illa, sade jag mig och fortsatte genast åter min själviakttagelse och mitt självförnekande och min självironi.
Baksidestexten beskriver romanen som ”en studie i ensamhet och prokrastrinering”, utkommen 1982 satte det ord på något för tiden relevant, en relevans som inte direkt minskat med åren. För samtidigt som vår tid erbjuder goda chanser att förverkliga sig själv, erbjuder den på samma gång utmaningar som går på tvärs emot just den processen.
Jag tänker ludditiskt och gubbigt på våra smarta prylar och sociala medier som varit menade att effektivisera vår vardag, som möjligen också gjort så. Men som framförallt idag stjäl uppmärksamhet från väsentligheter. Jag säger inte att jag själv hade kunnat skriva en roman i Bernhard-klass, men inte är det direkt så att Youtube och Instagram hjälper mig. Kanske är de helt enkelt vår tids störiga syster, om det är en inbillad neuros eller ej lämnar jag till läsaren att bedöma.
På samma tema tänker jag vidare att få förmodligen identifierar sig med Rudolfs sidor som enstörig intellektuell som lider av diverse neuroser, men den alienerade misantropin och självcentrerade upplevelsen av världen kan många nog spegla sig i. För är det inte även så att vi lämnar Twitter eller Facebook med känslan av att alla är idioter. Vi behöver kasta väck allt sånt, fly från vårt inre Österrike och dra till Mallis(liksom Rudolf tvingas göra).
Så är det bara kvar att knyta ihop säcken och förklara grejen med ödets spratt från början. För krampaktigt har jag med recensionen letat efter att säga något av relevans, jag tvingades inse att jag anammat Rudolfs kamp, jag kom mig inte för att slutföra min recension. Ödet visar sig i form av att jag skulle fastna i mitt skrivande på en recension, om ett verk som handlar om att just fastna i sitt skrivande.
