Nedskärningar och kulturkrig

Höstbudgeten ger nedskärningar på 420 miljoner i högre utbildning, men tack gode gud att utbildningsministern i alla fall ska skydda oss från ”woke-vänstern”. Det skriver Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Elio Martorelli Nilsson.

Mitt i det korståg mot högre utbildning som bedrivs från regeringens sida briljerar ändock utbildningsminister Mats Persson. I ett opinionsinlägg i Aftonbladet där han beskriver hur regeringen ska rusta universiteten från angrepp mot det fria ordet från ”woke-vänstern”.

Verkligen skönt att höra att någon tar sig an de viktiga frågorna, för varför skulle man fokusera på en nedskärning på 420 miljoner kronor i svensk utbildning? På nedskärningar i folkhögskolorna som pressar dem till bristningsgränsen? Minst antal lärarledda timmar i Europa?

SFS, Sveriges Förenade Studentkårer, har uttryckt kritik mot Tidöpartiernas höstbudget, och de förändringar som sker i högre utbildning:

”Nedskärningarna avser till viss del en minskning av antalet platser, men i övrigt så kommer det att märkas för studenterna i form av färre lärare och mindre lärarledd tid.”

Svenska universitet erbjuder i regel 11 timmar lärarledd tid i veckan, emedan EU-snittet ligger på 16 timmar.

För en läsare utan god insyn i hur livet ser ut på svenska universitet ter sig hotet att extremister ska stänga ner det fria samtalet som något skrämmande. Det är inte en främmande företeelse för de som intresserar sig av samhällsfrågor att se ”kontroversiella” talare yttra sig i debatter, och då kan man se väldigt tydligt hur vi som studenter väljer att bemöta dessa talare.

När samhällsdebattören, opinionsbildaren och youtube-fenomenet Henrik Jönsson deltog i en debatt om Tidöpartiernas överenskommelse, arrangerad av LUPEF här i Lund förra hösten, argumenterade han för nedmontering av statliga myndigheter och omfattande privatiseringar, även i utbildningsväsendet.

Då var vi många som inte höll med honom i de lösningar han föreskrev, men vad som skedde var att vi gick fram och hade en spännande diskussion, som förtydligade hans åsikter och vässade våra egna argument.

Detta är för mig ett tydligt exempel på den tolerans som jag tycker mig se i den svenska universitetsmiljön, ingen hets eller ”cancelling” från woke-vänstern såvitt jag kan se.

Om föreläsare som tog sig an kontroversiella ämnen möttes av studenter med ögon som rullar av ilska, med högafflar och facklor i högsta hugg, för att driva ut föreläsar-Frankenstein ur AF-borgen skulle jag stå på deras sida.

Det är långt ifrån min upplevelse av bemötandet kontroversiella föreläsare får, åtminstone på detta universitet.

Med detta som bakgrund menar jag att Sveriges studenter förtjänar en starkare insats av utbildningsministern än att importera kulturkrig från USA och skifta debatten till en mycket bekvämare plats, om hotet och de hotade, om vi och dom, allt förutom det statistiken skriker ut från myndigheterna.

Så låt oss inte falla offer för den förenklade retoriken, för nidbilder och luftslott. För att komma åt de frågor som faktiskt förändrar måste vi trimma bort fettet för att se de kärnfrågor som faktiskt debatteras, och den ekonomiska politik som de facto förs i regeringens budget.

Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i krönikan.