Vårterminen är slut och för vissa innebär det också att studietiden i Lund är det. En av dem som ska ta sig an livet efter examen är Lundagårds kulturkrönikör Ella Kettula som nu frågar sig om och hur populärkulturen kan stötta henne på vägen.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribenten egna.
Snart är det dags. Butikernas festtillbehör går i gult och blått – precis som himlen utanför. Tecknet på att student- och examenfirandenas högsäsong är här. För min del precis som för så många andras betyder det slutet på tiden i Lund och slutet på den trygghet de akademiska väggarna ingivit. Om en vecka samlas jag och mina kursare i AF-borgen en sista gång för avslutningsceremoni. Jag kan inte låta bli att undra om någon kommer kliva upp på podiet och uppmuntra oss att fånga dagen, att göra våra liv extraordinära.
Så här i examenstider faller jag lätt in i feelgood-kulturens rogivande famn. När det kommer till stora livsskeenden har jag för vana att leta fram en populärkulturell karaktär att hålla i handen. Inför att dela lägenhet med två killkompisar under kandidaten vände jag mig till New girl och Jess Days öde. När jag skulle flytta till Lund kollade jag på Gilmore girls-avsnitten där Rory förbereder sig för att börja plugga vid Yale. Nu är tiden här slut och jag står med frågande blick och undrar vilken populärkulturell snuttefilt jag ska vända mig till denna gång. Än har jag inte hittat ett serieavsnitt för efterexamenstiden.
För visst känns stigen mellan studier och arbetsliv frågefylld. Somliga har arbetskontrakt undertecknade, andra står ännu mer ovissa än jag. Jag försökte länge intala mig själv att Too-tickis ord i Muminboken Trollvinter, om att ”allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig”, verkligen stämde. Men osäkerheten gör mig inte särskilt lugn. Då tar jag hellre en idealistisk och hoppfull påminnelse om mod, driv och passion à la Döda poeters sällskap vid det efterakademiska vägskälet. Det är väl trots allt egenskapsingredienser som borde ta en långt i livet?
Samtidigt får den stundande akademiska milstolpen i form av en masterexamen mig att tänka tillbaka på en annan. Hemma i Finland avslutas gymnasieutbildningen med ett antal dagslånga studentexamensprov i de ämnen man valt att fördjupa sig i. Jag minns distinkt en skröna som drogs om provet i filosofi när det begav sig. Det påstods att det en gång fanns en fråga som löd ”Vad är mod?” varpå en blivande student ska ha svarat med orden ”Det här” och belönats med högsta poäng.
Nu utgår jag förvisso från att de krav arbetslivet ställer på oss är snäppet högre än tvåordiga fyndigheter, men det känns likväl som det är dags för ett motsvarande välkalkylerat hopp in i det okända. Så egentligen är det vad jag hoppas att någon ska ställa sig upp och inge oss med i Borgen: modet att misslyckas. Dessutom kan jag kan vila tryggt – karaktärer som tar modiga, dumma och resultatgivande risker finns det trots allt gott om i kulturen.
