Är det början på en spionfilm eller en klimataktivist som blir bortförd under högst tvivelaktiga omständigheter? När Lundaforskaren David Alcer frihetsberövas liknar det trakasserier snarare än polisiärt arbete, tycker Lundagårds politiska krönikör Ella Ward. Men kanske kan det leda till något gott ändå?
Jupitergatan, en sen eftermiddag i september. Bilar sicksackar mellan överfulla bussar. Ringklockor plingar runt busshållplatsen och människor kastar sig upp på gräsplätten i sista sekund. Där föreställer jag mig att David sitter, mitt i vimlet. Han har precis blivit stoppad av polisen och ska föras bort.
Lundagård har skrivit om David Alcer tidigare – det var han som stormade Loreens framträdande i Melodifestivalen med banderollen “Återställ våtmarker”. Något Loreen själv hyllat. Nu är han tillbaka i rampljuset sen det blev känt att han hotas av utvisning – trots permanent uppehållstillstånd, med anledning av klimataktivismen. Men vad som är mer skrämmande än hotet är sättet det framförts på.
Första gången han togs in var i april och David upplevde det nästan som en kidnappning. Utan förklaring kom en civilpolis fram och höll fast honom – David trodde att mannen var en byggarbetare. Sen anslöt sig fler och han fördes bort i en omärkt bil med tonade rutor. På väg mot polishuset fick han veta att han var frihetsberövad utan brottsmisstanke. De ville bara ta ett snack om uppehållsrätten.
– Jag trodde inte något sådant var möjligt, säger han till Aftonbladet.
Det trodde inte jag heller. Inte i vårt land.
Sen hände det igen, mindre än ett halvår senare. Jupitergatan. Den här gången frihetsberövades han i nästan ett dygn och tilläts inte kontakta sin advokat förrän inpå natten.
Jag läser att andra incidenter, bland annat Rebellmamman Maries fall, har fått FN:s särskilda rapportör för miljöförsvarare Michel Forst att att uttrycka djup oro över hur vi behandlar våra klimataktivister – att Sverige kan göra sig skyldigt till ”bestraffning, förföljelse eller trakasserier av miljöförsvarare”.
Vad fan är det som händer?
Men visst, det är sant, David Alcer är både klimataktivist och utlänning. Syndabocks-bingo i dagens Sverige. Underbart tillfredsställande, men ni får faktiskt hålla er. Vi är inte ett land som ägnar sig åt repression av oliktänkande.
Professorn Dana R. Fisher är ledande expert på klimataktivism och säger att Davids fall är långt ifrån unikt. Myndigheter i andra västländer använder sig av liknande skrämseltaktiker, och hon tror att vi kommer se en upptrappning. Ju mer aggressivt rörelser motarbetas desto starkare växer de sig. Förbered er, är hennes budskap, det här är bara början.
Med de orden förbyts min frustration mot förväntan. Shit, är det nu det äntligen händer något? Jag minns den känslan från Gretas första månader, när skolstrejken spred sig som en löpeld runt världen. Miljontals människor. Vi kan göra skillnad! Jag rös när jag såg bilderna på TV.
Sen gick allt åt helvete. Pandemi, krig, folk tröttnade på Greta. Hopplösheten infann sig. Kul så länge det varade. Men tänk om den kan komma tillbaka, den där Greta-känslan. Tänk om det är där, mitt på Jupitergatan en sen eftermiddag i september, som vi kan hitta den igen. Jag hoppas det. Jag längtar efter upptrappningen.
