Vad innebär det att skriva en självbiografisk bok mitt under en aktiv politisk karriär? Det är den centrala frågan som genomsyrar läsandet av Magdalena Anderssons bokdebut Helhjärtat .
Tidigt markerar Andersson själv att detta inte är en bok innehållande ”snaskiga detaljer eller elakt skvaller” – målet är att förklara varför hon är den hon är, vem hon är och hur hon vill att Sverige ska styras. Och det märks, på gott och ont.
Boken är skriven i dagboksform och vi får följa Magdalena Andersson genom riksdagens korridorer, i förhandlingsrum, till fjällen och Nacka. Bland världsledare och hennes nära och kära. Den är dessutom tvådelad: Personliga berättelser och reflektioner varvas med renodlad politik. Ständigt tycks hon stå i vägskälet mellan självreflektion och välbekanta budskap.
Det är fint att stundvis få insikt i livet bakom politiken och de avgörande skeenden som format henne som person. Det är då dörren ställs på glänt och man som läsare får träda in i en annan värld, främst genom en rad historiska nedslag.
I mötet med 1989-års Östtyskland, dit hon rest för att studera, bubblade revolutionära stämningar som ständigt slogs ner av polis. Sedan föll muren. Där och då föddes hennes syn på medborgerlig enighet och engagemang, men även föraktet mot auktoritära krafter.
I utbytet till USA under gymnasietiden mötte hon klassamhället och rasismen. Klassrum uppdelade efter etnicitet, utbredd fattigdom i städerna och uttalad rasism i såväl familjen hon bodde hos som bland vänner. Situationer som hon beskriver har följt och präglat henne hela livet, såväl i privatliv som politik.
Stegvis byggs bilden av en doldis upp. En kvinna som egentligen föredrar kulisserna framför rampljusen, men vars politiska drivkraft varit så stor att en karriär i bakgrunden inte räckt till. Bäst säger hon sig trivas i naturen och inte bakom podiet i partiledardebatter. Kanske är det autentiskt, kanske är det ett strategiskt försök att verka ödmjuk. Det är svårt att bedöma.
Från första parkett följer vi vardagslivet med mannen Richard, hennes graviditeter och pappans insjuknade och bortgång i Alzheimers. Här är det rått och autentiskt.
Men snabbt övergår person till politik. Personliga skildringar som ibland gränsar till det privata blir delar av politiska argument. De fina och ytterst berörande skildringarna av pappans bortgång talar för sig själva och är inte i behov av att bakas in i en argumentation om stärkt sjukvård, hemtjänst eller välfärd. Kärleken till naturen, den som kändes så personlig, övergår i en skildring av Socialdemokraternas klimatpolitik.
Och så här pågår boken – det personliga och abstrakta övergår i det politiska och konkreta. Ett berättargrepp som håller halvvägs men inte ända in i mål. Det blir en aning splittrat , men framför allt tar det udden av de personliga berättelserna.
Stundvis funderar jag över vilken målgrupp boken har?
Min slutsats är att det antingen är en bok för de redan frälsta, eller en bok för de som nyss introducerats till politik som fenomen. För den skara som ständigt hänger med i partiledardebatter, intervjuer och nyheter är de politiska yttringarna välbekanta och stundvis upprepande, som om en pressekreterare lämnat över de senaste talepunkterna.
De personliga reflektionerna, präglade av lycka, sorg, ilska och allvar innehåller aspekter som alla förmodligen kan relatera till på ett eller annat sätt. Det är i dessa lägen som ”Magda” kommer fram.
När boken växelvis börjar handla om det politiska budskapet växer distansen mellan läsare och författare. Då är det i stället politikern Magdalena Andersson som skriver. Svaret på vad det innebär att skriva en bok som aktiv politiker kanske är just detta. Det personliga tvingas ofta att kompromissa med det politiska och ta ett steg tillbaka.
”Politik är som allra bäst när man prioriterar efter hjärta och hjärna”, påpekar Andersson i boken. Helhjärtat hade dock behövt satsa mer på hjärtat och mindre på hjärnan för att hålla vad den lovar.
