Det är talande för vår tid att en influencer kan granskas hårdare än en politiker – och därmed bli ett exempel på vår oförmåga att förstå den makt vi själva har skapat.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
Varje epok har sin portalfigur för moralens gränsdragningar. 1800-talet hade C.J.L. Almqvist, vars radikala idéer jämställdhet fick samtiden att skaka. 1900-talet hade Strindberg, ständigt i krig med offentlighetens normer. 2000-talet har Jockiboi, numera Joakim Lundell.
Vi säger gärna att influencers inte är ”riktiga makthavare”. Men varför vill vi, som publik, mediekonsumenter och medskapare av den digitala kulturen, så gärna intala oss att de inte påverkar samhället? Hela Sverige och plöjer dokumentärer om Joakim Lundell som om det vore en fallstudie. Det är ironiskt: Personen vi tar på minst allvar är också den vi granskar hårdast.
För Joakim Lundell blir inte bara huvudperson, han blir försökskanin. Genom honom testar vi gränserna för ansvar i en kultur där privatliv är råvara och känslor kapital. Vi ber influencers berätta om sina liv och när de väl gör det möts deras berättelser av kritik, fastän de inte lämnat in en redovisning utan sin subjektiva verklighet.
De traditionella, politiska, makthavarna har institutioner bakom sig, pressavdelningar och kommunikatörer. Influencers har bara sin publik. En publik som både bygger upp deras varumärken men också sitter på makten att rasera allt de byggt.
Jag vet inte om jag tycker att SVT har rätt att granska Joakim Lundell, åtminstone inte på det sätt som görs nu. När känslor blir kapital kan det vara rimligt att granska om sanningen håller, men hur hårt kan man egentligen granska ett barns upplevelser i efterhand? Hur mycket av en människas barndom ska offentligheten få dissekera innan det slutar handla om transparens och börjar handla om exploatering?
Och är en människas livsberättelse menad att vara objektiv?
SVT:s dokumentär har delat Sverige i två. Den ena sidan menar att public service äntligen vågar gå in i influencervärlden med samma verktyg som mot politiker och företag.
Den andra sidan anser att SVT går för långt, och att det är farligt att öppet ifrågasätta en persons upplevda verklighet. Särskilt när det handlar om något som skett under barndomen.
Det är därför debatten blivit så hätsk. Vissa ser granskningen som ett nödvändigt ansvar; den andra ser den som ett angrepp på något djupt skyddsvärt. När dessa två principer krockar: barns okränkbarhet och publikens krav på dokumenterad sanning, finns det ingen friktionsfri väg ut.
Det säger något om vår tid att en influencer i dag kan granskas hårdare än en politiker. Joakim Lundell blir den som får bära konsekvenserna. Samtidigt visar det hur viktigt det är att vi som publik förstår vilken maktposition vi själva har varit med och skapat. Men att erkänna deras inflytande betyder också att vi måste förstå att samma granskningsverktyg som används mot politiska makthavare inte alltid fungerar på personer vars makt bygger på närhet, berättelser och känslomässig lojalitet.
I slutändan är det inte bara ”Jockiboi” som granskas, utan kulturen som gjorde honom möjlig.
