I New York upptäcker studenten Rebecca Lindström varför hon tyckt att Lund känns så instängt. Varför kan man inte vara mer än en sorts person på samma gång här? Att vara systematisk och kreativ, emotionell eller analytisk är inte ömsesidigt uteslutande, menar hon.
Jag har varit otrogen.
Den sortens bekännelse som hör hemma i OS-intervjuer – och nu också i Lundagård. Det är jag och Sturla. Fast inte riktigt. Ingen har blivit bedragen. NRK behöver inte kontaktas. Det här är mindre skandal, mer existentiell förveckling.
Jag har varit otrogen mot ett möjligt liv.
Insikten kom i New York, där jag studerar till ingenjör på NYU. En stad som på ett nästan provocerande sätt tillåter människor att vara mer än en sak. Där jurister producerar elektronisk musik och arkitekter spelar saxofon på klubbar i Lower East Side.
I Lund är frågan alltid: Vad läser du? Och svaret blir en förklaring. Civilingenjör. Jurist. Ekonom. Som om det också besvarar vem du är. Som om allt annat är parenteser. Men här, in The City of All Cities, började jag ana att det kanske inte behövde vara så.
Förra veckan gick jag planlöst genom Manhattan med Englishman in New York i hörlurarna – “I’m a legal alien…” – när jag fick syn på glasfasaden till Joffrey Ballet School. Något i mig vek sig, ertappad. Jaså, det är så här det blev? Ekvationer istället för piruetter?
Universum hade dock humor. Jag försökte lämna Joffrey Ballet School så snabbt som möjligt, som om jag kunde undvika känslan av att ha svikit en version av mig själv bara genom att inte dröja kvar. I min flykt reste sig dock The Juilliard School rakt framför mig. Såklart.
Dans och sång har för mig aldrig varit faser. De har varit miljöer, disciplin, adrenalin. Jaget. Och nu sitter jag på ingenjörsföreläsningar.
Missförstå mig rätt: Jag älskar det jag gör. Jag älskar strukturen, logiken, elegansen i en fungerande modell. Men när valet känns absolut blir varje alternativ ett svek. Som om jag måste välja mellan rationell eller emotionell, analytisk eller expressiv. Som om identitet vore monogam.
Jag smet in på Barnes & Noble och bläddrade i en artikel om exponeringsterapi. Att röra sig mot obehaget föreslogs av ett antal psykologer som alla tycktes se mer nedstämda ut än vad som kändes marknadsföringsmässigt rimligt. Jag lade tillbaka tidningen, gick ut igen och satte mig utanför Juilliard.
Först kändes det illojalt. Sedan mindre dramatiskt. En grupp dansare passerade, pratade om repetitioner, skador, drömmar. Språket jag en gång levde i. Jag var inte längre anklagad. Bara närvarande.
Det var där det blev tydligt: Kanske behövde jag aldrig lämna något?
Ett steg in i ingenjörsvärlden kräver inte att jag lämnar det konstnärliga passet vid gränsen. Kvantmekanik och koreografi handlar trots allt om samma sak: struktur och rytm. Precision och tajming. Disciplin och intuition.
I New York har mina världar fått mötas utan att någon kräver lojalitetsförklaring.
Kanske är det därför jag ibland känt mig instängd i Lund. Inte för att staden är liten, utan för att kategorierna är det. Här finns en outtalad överenskommelse om att man ska välja och sedan stå för det valet med hela sin identitet. Som om bredd vore obeslutsamhet.
Jag är alltså inte otrogen.
Jag har bara vägrat acceptera att identitet kräver exklusivitet.
“I’m a legal alien.”
Inte helt hemma. Inte helt främmande.
Men med full rätt att röra mig mellan världar utan att behöva välja en enda.
Rebecca Lindström, student
