Valrörelsen har präglats av smutsiga metoder och identitetspolitisk skrämselretorik medan ekonomin, jobben och klimatet fått stå tillbaka. Lundagårds politiska krönikör Josefina Bengtsson sörjer att söndagens val inte handlar om de frågor som är avgörande för unga, utan om vilket samhällsklimat man överhuvudtaget kan tolerera.
Detta är en opinionstext i Lundagård. Åsikterna som utrycks är skribentens egna.
När svenska folket går till val på söndag är det första eller andra gången många av oss Lundastudenter får rösta.
Vi har vuxit upp i en politisk era färgad av krig, pandemi, klimatkris och, som om det inte räckte, numera också tech-oligarker som härjar fritt i maktens korridorer. Idén om demokratins seger – eller Francis Fukuyamas kungörelse om historiens slut – hann bli daterad innan de flesta av oss ens var påtänkta.
Om nu inte unga känner sig uppgivna nog har Tidögängets tappraste kulturkrigare Richard Jomshof (SD) gett lite hjälp på traven genom att släppa en bok om islam. Håller han sin vana trogen lär Kafir vara 368 sidor av manisk rage bait. Men boksläppet är bara ett i raden av sätt som SD tagit till för att styra den politiska debatten till att handla om hur islam är ett hot mot det etniskt och kulturellt homogena Sverige, även om man i mer smakfulla termer istället väljer att benämna det som hot mot västvärlden.
Det är såklart bekvämt att göra islam till den hetaste valfrågan. Och mycket enklare än att ta itu med ekonomin, klimatet, arbetslösheten eller annat som för unga i Sverige idag faktiskt betyder något.
I efterkrigstidens Italien talade man om strategia della tensione – spänningsstrategin. En metod som användes av såväl neofascister som militanta vänstergrupper med syftet att skapa otrygghet och därigenom destabilisera samhället inifrån. Eftersom politiska ytterligheter gynnas av social frustration går strategin ut på att göda ett samhällsklimat där känsloladdad och auktoritär politik fäster. Därför ligger det inte heller i extremisternas intresse att föra en sansad och saklig debatt.
Det är förstås skillnad på SD och italienska 70-talsterrorister. Men som den politiska analytikern Per Molander konstaterar i DN uppfyller partiet ändå ”besvärande många” av de kriterier som filosofen Umberto Eco en gång formulerade i sin essä Ur-Fascism.
Att SD nu fått med sig resten av det blågula laget på att skrika sig hesa om islam vittnar om den förvirrade – för att inte säga ovärdiga – position som den svenska högern befinner sig i.
Tycka vad man vill om borgerligheten, men en gång i tiden fanns där åtminstone tydliga visioner.
Sådant som är avgörande för ungas framtid, inte minst oss Lundastudenter på tröskeln till vuxenlivet – den historiskt höga arbetslösheten, en allt mer otillgänglig bostadsmarknad och vår tids existentiella utmaningar kring klimat och AI – skuffas undan. När ett parti som kokar ner allt till att handla om svenskhet sitter vid rodret, blir klassisk höger-vänster-politik till icke-frågor.
Rösta varsamt på söndag. De kommande fyra åren vill iallafall inte jag ha ett sverigedemokratiskt ministerkabinett som febrilt pekar på närmast stående Mohammed varje gång samhällsmaskineriet knakar.
